Redirect

Jag bloggar numera på Pers värld.

Välkommen dit.

Skolstart

Sista dagen på semestern. Imorgon börjar jag nytt jobb på Resumé som reklamreporter: uppdraget blir att ha koll på den kreativa sidan av reklam, är det sagt. Det ekonomiska och businessträliga hamnar utanför huvudfokus, om det nu är möjligt när det handlar om reklam. Det kommer att bli förbannat intressant, givande och förhoppningsvis spännande. Mer än så vet jag egentligen inte.

Men det har varit en lång sommar. Jag har varit så bortkopplad från nätet att jag inte kan minnas sist jag läste mejl så sällan. Kanske 1997 eller så, när den enda sommartillgängliga datorn var en gammal (cirka 1990) mac med 28.8-modem, och sommarjobbet var på fiskbutik.

När jag nu sakta men säkert vågat mig tillbaka ut i den binära världen har jag snabbt kunnat konstatera att jag varit mer bortkopplad än de flesta. Framförallt syns det i rss-läsarfilen över bloggar: bland mina feeds är det få med färre än 10 inlägg de senaste månaderna.

Hittills har jag inte läst ikapp, men lovande läsning har jag hittat hos
kontaktmannen
pleasecopyme
As good as it gets
Deep edition

… äh va fan, det här tar ju evigheter. Och jag har 14 minuter kvar av tiden på den här biblioteksdatorn.

 

Nåväl, nytt jobb imorgon alltså. Kanske lite klarare i huvet framöver.

Vad som kommer att hända med den här bloggen vet jag inte just nu. Jag kommer att blogga på Resumé, så om AoW blir kvar får den handla om annat än reklam, medier och kommunikation. Mer om detta inom kort.

Nu ska jag läsa lite bloggar.

Sista dan på CAP&Design. På måndag börjar semestern, efter den blir det Resumé.

I dag publicerade jag mitt sista jobb för CAP&Design, en intervju med årets platinaäggsvinnare, art directorn Henrik Nygren. Jag är jäkligt nöjd med artikeln. Faktiskt en av två jag skrivit för CAP som jag är stolt över, den första som publicerats. Så underligt kan det vara.

Läs, om du har tiden och intresset, Henrik är en person som bör efterapas, i filosofin. Och berätta om det är en bra text, en intressant artikel i dina ögon.

Jaha, FRA-lagen klubbades trots allt igenom på ett närmast kuppartat sätt (pol vs. väljare): jag hoppas innerligt att detta speglas i nästa riksdagsval, självklart i första hand genom en bortkryssning av vissa ledamöter som numera har så skitigt mjöl i sin säck att de borde ha hög prio hos FRA framöver. Men nej, just det, möjligheten att stryka kandidater finns ju inte längre … får stryka hela partiet istället, alltså …

Well well. Det är tragiskt att FRA-lagen bifölls (och ofattbart med röstsiffrorna: varför summerar de inte 349? Vad gjorde de vänstermänniskor som hade kunnat fälla förslaget? Snackar vi kulissparlament, eller vad?). Men de åsikter som nu presenteras som fakta är i vissa fall nästan patetiska. Framförallt gäller det journalisternas möjlighet att verka fritt framöver.

Många har kommenterat riskerna för dels meddelarskyddet (att alla anställda i det offentliga har rätt att meddela sig till medierna med syfte att uppgifterna ska publiceras, utan att arbetsgivaren har rätt att efterforska källan), dels källskyddet (att en journalist inte får avslöja sin källa för andra). Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén, är en som gör det, hos Resumé.

Jag är inte lika orolig. Tvärtom hoppas jag på en del positiva effekter för svensk journalistik av den nya lagen.

Först källskyddet. Den som är säker på att ett mejl eller, antar jag, telefonmeddelande, inte korsar gränsen på väg till mottagaren, kan alltså fortfarande i samma utsträckning som tidigare mejla, mobilringa eller messa in tips till medier.

Pessimisten som tror att också information som inte korsar gränsen kommer att samlas in, kan välja att se det på två olika sätt.

1) Ingenting har förändrats. En riktig pessimist inser snabbt att lagen inte påverkar praktiken det minsta: all svensk elektronisk kommunikation har redan samlats in i åratal, lagrats och genomsökts av svenska underrättelsemakter. För att inte tala om operatörerna, Google och andra som trålar alla våra elektroniska arkiv.
2) Kryptera. PGP och liknande krypteringsprogram ger inte fullständigt skydd, nej, men den som vill vara säker kan lägga några hundringar på ett riktigt vasst krypteringsprogram. Fortfarande kan allt knäckas, men i bästa fall tar det i allafall 20 år. Kryptering funkar egentligen bara på mejl, så sociala medier blir många gånger svåranvända, men få källor som vill vara anonyma lär väl tipsa journalister via Jaiku ändå.

Men det finns ytterligare alternativ, och det är detta jag tror kan leda till bättre journalistik.
Den som är säker på att elektronisk kommunikation snappas upp av olika skäl, kan helt enkelt arrangera ett möte. Just detta att journalister i större utsträckning kan tvingas att möta människor (läsare, uppgiftslämnare, allt i ett) öga mot öga tror jag kan bidra till bättre journalistik i förlängningen. När kommunikation bara sker i död form (mejl, sms) eller semidöd form (telefonsamtal), försvinner en hel del information och möjligheter. Ett möte är nästan alltid överlägset andra typer av kommunikation.

Jag inser att jag borde utveckla detta vidare, men det skulle bli ett evighetslångt inlägg (igen), så jag nöjer mig med att säga: omgivning, kroppsspråk, förklaringsmöjligheter, tillfälliga infall, sekundära informationskällor (klädsel, miljö m. m.). Hoppas poängen går fram.

I slutänden handlar källskyddet om journalistens plikt att i alla lägen skydda sin källa. Det kan fortfarande göras, och ska fortfarande göras. Är journalisten medveten om riskerna, kan denne gå till ytterligheter för att källan inte ska röjas. Inga problem. Faktum är att redan i dag är källskyddet väldigt hotat på många sätt: träffar jag en källa på Naturvårdsverket i deras konferensrum, finns risken att någon där skulle misstänka läckan när artikeln är publicerad. Kan jag då göra något annorlunda för att skydda min källa?

Sedan meddelarskyddet. FRA-lagen innebär i princip ingen alls ökad risk för att meddelarskyddet bryts jämfört med tidigare. Alla myndigheter och andra har länge kunnat efterforska alla interna källor. Jag tror att Länsarbetsnämnden har bra mycket större möjligheter att hitta en intern uppgiftslämnare själva än FRA har, hur som helst. Frågan här handlar inte om möjligheten att hitta, utan om viljan att leta. Så, innebär FRA-lagen att fler offentliga arbetsgivare kommer att vilja hitta interna uppgiftslämnare?

Ett extremt naivt påpekande är att även FRA är en myndighet och omfattas av meddelarskyddet, dvs inte heller de får efterforska eventuella källor. Som sagt naivt, men lika naivt är det att tro att den nya lagen gör någon som helst skillnad i detta fall.

Nej, FRA-lagen behöver inte alls spela någon större roll för journalister och medierna än människor i gemen. FRA-lagens betydelse är helt enkelt att den upphäver tryggheten för alla som skickar information via elektronisk kabel över gränsen, medvetet eller omedvetet.

Och till Deep edition och andra som pratar om demokratins död: nej, tyvärr, detta är ett demokratiskt beslut fattat i det forum vi i vårt demokratiska system valt som beslutsfattande forum. Detta är baksidan med demokrati, helt enkelt.
Ett beslut som faktiskt skulle hota demokratin, vore ett som reglerade vilka åsikter eller fakta som är ok och / eller får uttryckas. Finns sådana lagar, blir FRA:s ”nu också på papperet”-möjligheter att övervaka desto allvarligare.

Problemen för svensk demokrati är bra mycket större än denna lag, och bra mycket äldre.

Glädjande nog kanske bloggsfärens gemensamma ansträngningar kan ge resultat, trots allt: beslutet om FRA:s utökade rättigheter, lagen som kallas Lex Orwell, fattas på onsdag, men flera bloggare snackar om lätta medvindar och att chansen faktiskt finns att tillräckligt många i den borgerliga alliansen ändrar sig.

Läs Rick Falkvinge, kanske den som engagerat sig mest av alla i detta, tex här, här och här. Jag är inte enskilt för hans försök till häxjakt på dem som tagit fram förslaget till lagen: alla måste ha rätt att föreslå och opinionsbilda för vad de vill. Tycker däremot att varenda enskild riksdagsledamot som bifaller ska få stå till svars för sitt beslut helt och fullt personligen. Att gömma sig bakom partiet går inte. Extra mycket gäller det naturligtvis de som tagit sig in på personval.

Deep ed. sammanfattar som vanligt utvecklingen bra.

Ja, precis så känns det: att protestera mot FRA-lagen är som att stå på månen och ropa hjälp. Helt meningslöst.

Men för sakens skull: jag är emot, och kommer bara att rösta i nästa riksdagsval om det finns någon politiker i ett godtagbart parti som röstar nej i nästa vecka. Stat vs. demokrati = 1-0, tippar jag.

Många har bloggat om FRA-lagen, de säger det bättre än jag skulle göra, så läs hos dem.

Är det inte också ironiskt att denna lag kommer till i ett läge då Sverigedemokraterna går framåt i varje val? Då dessa misstänkt inte helt genomdemokratiska herrar har chans att landa i nästa riksdag?

Och i ett läge då anti-terror-lagar världen över har lett bland annat till att svenska medborgare fått sina tillgångar frysta på banken av svenska staten, då utländsk makt hämtat människor på Bromma för att flyga dem till Egypten (och Gud vet var mer)?

Lagen kommer, om jag fattat allt rätt, innebära att all min trafik till denna sajt kommer att övervakas, samma sak gäller mitt gmail-konto. Kanske även Jaiku? Det värsta är kanske att jag inte alls har en aning om vilka servrar som står i Sverige och vilka som står utomlands, så jag kan omedvetet skicka trafik över gränsen, även om jag skickar den till ett svenskt företags server.

Kul. Tack.

Hjälp!


———–

Tack för bra FRA-läsning, Deep.edition

Vill bara ha detta sagt, så att du kan förbereda dig:

Google kommer att drabbas av ett kraftigt, ordentligt kraftigt, börspåverkande och PR-byråberikande medialt bakslag inom sex fyra månader. Alltså ett riktigt.

Det var allt för nu.

UPPDATERAT.

Mikael Zackrisson, webbchef på Veckans affärer, skriver om 10 hot mot Google. Bra artikel, även om jag tror på en mycket snabbare utveckling än Micke. Tror dessutom att mediebilden borde ligga högre i listningen. Google har länge levt gott på ett superstarkt varumärke, när det försvagas riskerar övriga nio punkter på listan att förverkligas i allt snabbare takt.

En annan bra poäng i artikeln: ingen har hittills hittat en bra affärsmodell för sociala medier. Detsamma gäller på sitt sätt nyheter på nätet. Mer om det en annan gång.

Måste kommunicera det äkta.
Kommunikatören kan inte klistra på.
Äkthet innebär att blotta sig, det gör sårbarhet.
Att bara berätta det positiva funkar inte, är inte trovärdigt.
Måste kommunicera den rena känslan, inte berätta om den.
Kommunikatören måste känna eller kunna spegla den rena känslan.

Från mage – till mage.

Dåligt exempel: Tres femårsfilm.
Bra exempel: Silverfiskens blogg.

Berätta människans historia.
Berätta om visionerna, framstegen, misstagen, vedermödorna.
Tankens storhet.
Berätta inte om känslan. Framkalla den. Bara sanningen duger.

Det har varit en tung vår i journalistiken, på två olika sätt.

1. Till att börja med: alla rapporter om galna våldsmän i allmänhet och våld mot barn i synnerhet. Kärnan i mediedramaturgin kan sannolikt spåras till brittiska Madeleine som försvann i Portugal redan för ett år sedan, ett fall vars turer återkom många gånger under hösten.

Sedan, i mars, mördas två barn och deras mamma skadas svårt, i Arboga. Det får stor uppmärksamhet, men då mamman är medvetslös under lång tid, faktauppgifterna ganska få (dvs polisen läcker inte) och en misstänkt mördare snabbt hittas i Tyskland, så är rapporteringen rak och relativt balanserad. Vidden av att två barn mördas med kniv är trots det ofattbar, för den som tänker till.

Det stora nationella startskottet blir istället tioåriga Englas försvinnande. Engla försvann den 5 april, den 13 april hittades kroppen sedan misstänkte mördaren Anders Eklund erkänt och visat var han gömt den.
Sökandet efter Engla blev en följetong i medierna, om det var allmänheten eller medierna som var mest berörd har diskuterats men jag tror att väldigt många kände väldigt starkt för detta fall. Ingen visste om Engla levde eller var död, därför hoppades många innerligt att hon skulle återfinnas levande. När det visade sig att hon dräpts blev det ett tufft slag för många – jag tror att många föräldrar kände starkt för Engla och hennes familj, oavsett om det fanns direkta band eller ej. Jag gör det.
Efterspelet var egentligen helt absurt, med tv-sändning och debatt om den.

Efter Engla har liknande fall – dock utan dödlig utgång – rapporterats flera gånger, framförallt i kvällspressen. Tyvärr kan jag inte länka, helt omöjligt att hitta artiklarna utan exakta sökord, men det är i allafall min upplevelse att det varit många rapporter i spåren av Engla.

För mig har det inneburit en tung vår. Antingen blommar galningarna fritt nu, eller så har medierna gjort allt för att sälja Engla-upplagor. Jag får kvälls-de-press-ion.

2. Men allvarligare än min generella melankoli gödslad av missådsrubriker om barn (ursäkta en förälder, det blir så), är ändå vad jag ser som ett genomslag för en journalistkår i gungning.

Även här finns en förhistoria. Det finns många möjliga frön, men uppmärksamheten kring min gamle lärare Trond Sefastssons eventuella ihopblandning av rollerna journalist och jurist hade en tyngd större än många tidigare turer kring grävande journalisters etik.

Sedan hade TV4s reporter Anders Pihlblad ett finstämt möte med Ulrika Schenström på krogen, något som i mina ögon borde ha varit lite mer kännbart för Pihlblad än det blev i medierna: Schenström hamnade i skottgluggen med rätta, men Pihlblads taktik för att skaffa sig bra källor var lite i det magstarkaste laget.

Den senaste månaden har det dock helt gått över styr. Först avslöjas att Norra Skånes redaktionschef och ansvarige utgivare Mimmi Karlsson-Bernfalk brutit mot källskyddet. Det verkar dock inte beröra henne: i Resumé försvarar hon beslutet att namnge källan. Läs det gärna, det är verkligen uppåt väggarna, men det bästa är

Att Nils-Eric Hennix har påtalat tystnadspliktsbrottet beskriver hon som ‘ett sublimt sätt att försöka komma åt journalister och skrämma dem till tystnad’.”

Ja, sublimt är det verkligen: att påpeka en brottslig handling är typiskt extrema grupper över huvud taget.

Nyligen pekade TV4-reportern Emma Jidemyr ut en person som källa under en rättegång, eftersom hon inte ”uppfattade att det skulle vara ett problem” om hon namngav honom.

TV4 publicerade ett reportage med felaktigheter som direkt ledde till att kommunalrådet Erica Lejonroos avgick. Kanalen friades i rättegång och har varken bett om ursäkt för felaktigheterna eller på annat sätt försökt gottgöra sitt misstag.

Sammantaget: plötsligt sätter medierna, eller snarare journalisterna, själva hela grunden för sin praktik ur spel. Att kvällspressen (jag pratar nu nyhetsmedier, inte veckotidningar och andra sagotitlar) länge har hårddragit och spetsat till är vi vana vid, men de brukar i allafall ha koll på källskyddet.

De utpekade händelserna och personerna är knappast representativa för medierna i allmänhet, trots det kan jag inte komma undan känslan att medier och journalister plötsligt har hamnat under strecket – efter att länge ha legat åtminstone strax över. Källskyddet är det heligaste vi har, det vet eller bör varje journalist veta. Källskyddet är, tillsammans med tryckfriheten och eventuellt meddelarfriheten, grunden för att vi ska kunna bedriva vårt arbete på riktigt och verkligen kunna vara en garant för det öppna, fria, demokratiska samhället.

Den som inte kan vara trygg i att ens namn är dolt för alltid kommer att tveka att berätta saker som inte får berättas. Medier som fabricerar och inte kollar uppgifter ordentligt, medverkar till ett mer slutet samhälle där få vågar utsätta sig för granskning över huvud taget och undviker offentliga uppdrag, och de som trots allt gör det kommer att bygga starkare väggar mot journalister och allmänheten.

Det är dags för Sveriges journalister, medier och mediekonsumenter att reagera. Vilka medier vill vi ha? Vilka journalister vill vi ha? Leder den omättliga jakten på ”bad news” verkligen till ”good news”? Är detta verkligen bra journalistik?

Skrev just en nyhet om Reklamförbundets nya styrelse på capdesign.se. Två kvinnor i topp på förbundet för första gången, Elisabeth Ström och Pia Grahn Brikell.

Reklambranschen sägs ofta vara en manlig bastion. Personligen anser jag att visst, det kanske det har varit (Mad Men …), men i dag är det extremt många duktiga kvinnor i branschen. Har själv reflekterat över alla kvinnliga cd:ar (Helena Stendahl Hägg, Identityworks; Carin Blidholm Svensson och Susanna Nygren Barrett, BVD; Lotta Thunberg och Marie Wollbeck, BAS) och tycker att båda könen oftast är representerade i tävlingar och så. I senaste Resumé är det också flest tjejer som lyfts fram som de ”hetaste studenterna”.

Men kanske är det bara önsketänkande. Jag ser det jag vill se. Eller så är det stor skillnad mellan designbyråer (som de nämnda) och reklambyråer. Eller så är det vd:ar som räknas när könskriget ska göras upp, och där är det extremt få kvinnor såvitt jag vet (Ylva Lipkin lämnade vd-posten på Pangea häromdagen, dessutom: nu är det bara Amore jag vet har kvinnlig vd, utan att gräva).

Så min undran är: är det ett symtom att det är två kvinnor i topp? Eller en ren slump?
Och kanske ännu viktigare: spelar det någon roll rent praktiskt, eller har det mer en symbolisk / förebildsmässig betydelse med jämn könsfördelning på synliga poster?

Nästa sida »