Archive for the ‘CAP&Design’ Category

Sista dan på CAP&Design. På måndag börjar semestern, efter den blir det Resumé.

I dag publicerade jag mitt sista jobb för CAP&Design, en intervju med årets platinaäggsvinnare, art directorn Henrik Nygren. Jag är jäkligt nöjd med artikeln. Faktiskt en av två jag skrivit för CAP som jag är stolt över, den första som publicerats. Så underligt kan det vara.

Läs, om du har tiden och intresset, Henrik är en person som bör efterapas, i filosofin. Och berätta om det är en bra text, en intressant artikel i dina ögon.

Skrev just en nyhet om Reklamförbundets nya styrelse på capdesign.se. Två kvinnor i topp på förbundet för första gången, Elisabeth Ström och Pia Grahn Brikell.

Reklambranschen sägs ofta vara en manlig bastion. Personligen anser jag att visst, det kanske det har varit (Mad Men …), men i dag är det extremt många duktiga kvinnor i branschen. Har själv reflekterat över alla kvinnliga cd:ar (Helena Stendahl Hägg, Identityworks; Carin Blidholm Svensson och Susanna Nygren Barrett, BVD; Lotta Thunberg och Marie Wollbeck, BAS) och tycker att båda könen oftast är representerade i tävlingar och så. I senaste Resumé är det också flest tjejer som lyfts fram som de ”hetaste studenterna”.

Men kanske är det bara önsketänkande. Jag ser det jag vill se. Eller så är det stor skillnad mellan designbyråer (som de nämnda) och reklambyråer. Eller så är det vd:ar som räknas när könskriget ska göras upp, och där är det extremt få kvinnor såvitt jag vet (Ylva Lipkin lämnade vd-posten på Pangea häromdagen, dessutom: nu är det bara Amore jag vet har kvinnlig vd, utan att gräva).

Så min undran är: är det ett symtom att det är två kvinnor i topp? Eller en ren slump?
Och kanske ännu viktigare: spelar det någon roll rent praktiskt, eller har det mer en symbolisk / förebildsmässig betydelse med jämn könsfördelning på synliga poster?

Till hösten (aug) blir jag reklamreporter på Resumé. Ska bli riktigt kul! Ser fram emot att gräva ner mig i branschen och resultaten ordentligt.

Jag var förbi på Resumé i dag och fick lite frågor om varför jag ville dit, men eftersom jag är så jäkla trög fick jag inte ur mig svaren ordentligt. Så jag har intervjuat mig själv istället.

Varför börjar jag på Resumé?

– Jag tycker att det är en tidning med stark journalistisk integritet, det är en nyhetstidning med en levande diskussion om sitt innehåll, journalistik och annat och ämnet lockar mig väldigt mycket. Jag har semisysslat med (som redigerare & layoutare) och skrivit om grafisk design i nästan tio år nu och vill utvecklas vidare. Jag kan välja mellan att gå djupare (som Rick Poynor som jag tycker är skittrist) eller att bredda mig: jag väljer det senare.

Vad vill jag åstadkomma som reklamreporter på Resumé?

– Jag hoppas kunna stå för en aktiv, engagerad och seriös bevakning av branschen och dess produkt. Jag tycker att reklam har en viktig roll att fylla i och för samhället, men precis som andra tjänster och branscher behöver den granskas utifrån. Bra journalistik leder till ett hälsosammare samhälle: på samma sätt kan en bra branschtidning leda till en starkare och hälsosammare bransch.

Har du bra koll på reklambranschen?

– Nej, det vill jag inte påstå. Bättre än gemene man förstås, men sämre än Mikael Storåkers. Men det är något jag kommer att ändra på fram till den 15 augusti, då jag börjar på Resumé.

Kommer du att fortsätta blogga?

– Det är öppet fortfarande. Jag kommer att blogga på resume.se, hur det blir med Art of Work vet jag inte. Men att underhålla två bloggar samtidigt med liknande ämnen blir nog både svårt och inte så bra.

Så, vad ska du göra fram till du börjar på Resumé?

– Jag kommer att jobba med material till CAP&Design #7 förstås, sedan blir det semester. Då kommer jag att plugga reklambranschen, hoppas jag.

Det räcker så.

Originalet. En kommentar till samtiden. Esquire maj ’68.

Jag har just avslutat en artikel om tidnings- / magasinsomslag för CAP&Design. Utgångspunkten blev delvis George Lois fantastiska omslag för tidningen på 60-talet.

Nu har magCulture skrivit om Esquires tribut-omslag till Lois (de fyller 75), där de gör remakes på hans klassiker i modern tappning. Riktigt hemskt, i princip allt jag sett av dem (har inte hittat dem i Sverige, tror att de kör specialomslag i viss upplaga).

Jeremy Leslie som skriver magCulture nuddar vid samma slutsat som jag själv medan jag skrev artikeln. För Lois och många andra var kändisar ett verktyg för att skapa uppmärksamhet kring en historia de berättade eller kommenterade. I dag har kändisar ofta i första hand uppgiften att skapa identitet och uppmärksamhet för tidningen själv. Håller berättelsen på att försvinna ur tidningshyllan.

Jobbar just nu med en artikel om den visuella identiteten för OS i Kina. Dessutom tittar jag på tidigare spels identiteter, på logotyper (emblem), piktogram och affischer i första hand.

Det är riktigt intressant att se hur de har utvecklats genom åren, framförallt på piktogramsidan men även logotyperna. Piktogrammen började användas vid OS i Tokyo 1964 och har sedan varit med i alla spel sedan dess. Trots det tycker jag att ingen hittills överträffat de japanska piktogrammen. De är tydliga, dynamiska och begränsar sig till minsta betydelseskiljande enhet, dvs de visar inte delar av kroppen som inte tillför information. Tyngdlyftarens ben är inte med, till exempel, det räcker att se skivstången på uppsträckta armar för att förstå.

Det är också min främsta kritik mot Otl Aichers hyllade piktogram för München-OS ’72. Visst är de fina, systematiska à là tysk perfektion, men det är också de de lider av: de tar inte hänsyn till vad som ska sägas, de följer ett system helt slaviskt.

Därefter har det i mångt och mycket gått utför, åtminstone på sommarsidan som jag tittat mest på. De flesta är bra, men få lysande. Piktogrammen för vinter-OS varierar på sitt sätt mer och där finns i mina ögon fler starka karaktärer, från Lake Placid via Lillehammer och Nagano (vassa!) till Torino som tänkt ganska nytt.

Vad säger trenden? Det finns faktiskt en trend som går ut på att informationssyftet mer och mer underordnas viljan att infoga piktogrammen i den allmänna identiteten. Inte bara logotypen och affischen ska prata värdnation, även piktogrammen får den rollen i stegvis högre utsträckning. Ofta blir klarheten lidande.

Kinas piktogram tycker jag trots det klarar sig med hedern i behåll. De är tydliga och synliga, trots att de samspelar med logotypen. Mindre lyckade är Sydney 2000 och Barcelona ’92 (som dock har mycket rörelse i sig).

Vad tycker du själv?

Vill du se piktogram, affischer med mera, besök
detta olympiska museum.
Vill du titta bara på piktogram,
besök denna ryska bildsida.

Det officiella olympiska museet är helt värdelöst ur detta perspektiv, tyvärr.

PS. En intressant anekdot: piktogrammen för OS i Mexiko ’68, med Lance Wymans enastående logotyp och identitet, är faktiskt de sämsta i historien. Se själv på länk ovan.