Archive for the ‘Läs- och sevärt’ Category

Sista dan på CAP&Design. På måndag börjar semestern, efter den blir det Resumé.

I dag publicerade jag mitt sista jobb för CAP&Design, en intervju med årets platinaäggsvinnare, art directorn Henrik Nygren. Jag är jäkligt nöjd med artikeln. Faktiskt en av två jag skrivit för CAP som jag är stolt över, den första som publicerats. Så underligt kan det vara.

Läs, om du har tiden och intresset, Henrik är en person som bör efterapas, i filosofin. Och berätta om det är en bra text, en intressant artikel i dina ögon.

Okej, det går väl inte lysande vare sig för Aftonbladet eller Expressen. Men att de börjat med gemensamma redaktionsmöten är en nyhet, åtminstone för mig.

Klick och Expressen fredag satsar på samma dragjobb på ettan.

För vad är annars förklaringen till dagens bilageettor? Båda satsar på precis samma grej, och kom igen: vad är oddsen för detta? Så gemensamt möte där de delat upp silikonbrudarna mellan sig är det enda rimliga.

Eller är det det? Hur höga är egentligen oddsen för att de ska ha samma sak på omslaget? Det är kanske snarare regel än undantag, när jag tänker efter. Denna fredag är det extra extra lika, men de kör trots allt samma vinklar, samma personer, samma manér och samma resten också en vanlig fredag.

Men som sagt: passa på att njuta av mediernas mångfald lite extra i dag. Det kan dröja tills nästa gång. Ibland en hel vecka.

Originalet. En kommentar till samtiden. Esquire maj ’68.

Jag har just avslutat en artikel om tidnings- / magasinsomslag för CAP&Design. Utgångspunkten blev delvis George Lois fantastiska omslag för tidningen på 60-talet.

Nu har magCulture skrivit om Esquires tribut-omslag till Lois (de fyller 75), där de gör remakes på hans klassiker i modern tappning. Riktigt hemskt, i princip allt jag sett av dem (har inte hittat dem i Sverige, tror att de kör specialomslag i viss upplaga).

Jeremy Leslie som skriver magCulture nuddar vid samma slutsat som jag själv medan jag skrev artikeln. För Lois och många andra var kändisar ett verktyg för att skapa uppmärksamhet kring en historia de berättade eller kommenterade. I dag har kändisar ofta i första hand uppgiften att skapa identitet och uppmärksamhet för tidningen själv. Håller berättelsen på att försvinna ur tidningshyllan.

I dag skriver SvD om att bloggar inte automatiskt åtnjuter grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet / tryckfrihet. Det innebär bland annat att en bloggare kan stämmas i vanligt mål (dvs ej tryckfrihetsmål med jury) för förtal och att myndigheter har rätt att censurera din blogg och efterforska källorna till uppgifter publicerade på bloggen (som följd av att meddelarskyddet inte gäller).

Skyddet mot detta heter registrering av utgivare, kostar 2 000 kronor och kan göras på Radio- och tv-verket, www.rtvv.se.

Svenskans artikel verkar obegripligt nog inte finnas på nätet, bara detta bildspel.

Uppdaterat: fel av mig, artikeln finns här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1263491.svd
Tack Mymlan för rättelsen!

—— Uppdaterat samma kväll ——–

Flera bloggare har uppmärksammat detta i dag, bland annat några politiska. ”Trotten” är väldigt arg och ser konspirationer och statligt förmynderi. Men han verkar ha fått två saker om bakfoten.

Det står i artikeln att det kan vara ett skydd för mig “om jag blir stämd för förtal”. Men nu skriver jag inte samma typ av dåliga “satir” som tex. bröderna Schulman, och även om jag inte tror att SD uppskattar att bli kallade rasister eller att regeringen uppskattar att bli kallade “Ett gäng gangsters och mafiosos” så har jag svårt att tänka mig att dom skulle stämma mig.

Det som gäller för förtal är att det måste vara en utpekad person som stämmer (ev via ombud). Grupper kan alltså inte förtalas. Vidare: även om det du skriver är sant, kan det räknas som förtal. Det har inte med saken att göra. Som med mycket annat är det den utpekades uppfattning (”jag är förtalad”) som gäller.

Förtalsmål som gäller media avgörs i tryckfrihetsrättegång, med jury. För en bloggare skulle det bli tingsrätt.

I artikeln står det även att myndigheterna får “efterforska mina källor” om jag inte pungar ut 2000 spänn för att skyddas av grundlagen. Ja, dom kan ju försöka! (…) [Det är] nog knappast några problem att hålla tyst om någon skulle kräva att få veta dom. Tortyr förekommer som bekant inte i Sverige. Inte heller kan någon hindra mig från att publicera vad jag vill eller kräva att få kontrollera det i förhand.

Efterforskandet av källor förbjuds av meddelarskyddet, som omfattar alla offentliganställda. Det innebär att en offentliganställd alltid kan förmedla information till någon annan i syfte att den ska publiceras, och att dennes arbetsgivare / den utpekade myndigheten / institutionen inte får efterforska vem som berättat. Meddelarskyddet skyddar alltså uppgiftslämnaren, inte den som publicerat.

För den publicerande parten (reportern) finns istället källskyddet, som innebär att det är en brottslig handling att avslöja varifrån information kommer, om uppgiftslämnaren velat ha det så (och egentligen i alla fall, där det inte uttalat handlar om namngiven källa).

Trotters raljerande om hur svårt det skulle vara att få ur honom en källa vore relevant om han omfattades av källskyddet. Nu är det så att det är hans uppgiftslämnare som riskerar att drabbas. Hur påverkar det viljan hos potentiella ”felaktighetsavslöjare” om de vet att de kan eftersökas av arbetsgivaren?

Den sista meningen emotsägs rakt av i SvD:s artikel. I och med att bloggarna inte skyddas, kan bloggen censureras. Det vet vi skedde av Freivalds, minns inte vilken sajt det var, men hon såg ju till att stänga ner en sajt. Så det finns alla möjligheter att censurera (men det är svårt i förhand, förstås).

Jag vet inte heller om Trotten egentligen heter Anders S, men denna artikel är lite för lik Trottens för att det ska vara ett sammanträffande. Har jag missat något?

Fler kommentarer

Blogge Bloggelito ägnar ett halvt uppslagsverk åt att förklara dels varför artikeln är konspiratorisk, dels varför den är felaktig, dels åt vad yttrandefrihet är. Mycket text, många åsikter.

Jonas Morian är istället kortfattad, deskriptiv och har det bästa argumentet hittills för att inte registrera sig. Läs hela hans inlägg, så förstår du hur han landar i detta:

Men som enskild bloggare ska jag alltså vara juridiskt ansvarig för läsarkommentarer om jag väljer att registrera min blogg hos Radio- och tv-verket. Därför väljer jag tills vidare att avstå. På min blogg slår jag i stället fast att publicering sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204. Vad det är värt i ett eventuellt förtalsmål återstår dock att se.

I dag öppnade webbgalleriet för affischtävlingen Good 50×70.Kul projekt och många sevärda bidrag – gå dit och titta!

Good 50×70 är en tävling med politiskt / opinionsbildande syfte: att motbevisa att personer i reklam- och designbranschen bara kränger på konsumenter prylar de inte vill ha. Sju olika välgörenhetsorganisationer har fått lämna varsin brief, som drygt 1 700 olika personer sedan har svarat på (varav bara fyra från Sverige).

Bloggen Kontaktmannen skriver om fegheten inom reklambranschen vad gäller att kritisera andras reklam. Han säger:

Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi ska kunna kritisera varandra inom reklambranschen. Utan att någon måste replikera i affekt. Jag tror att det är livsviktigt om vi ska kunna utvecklas överhuvud taget. Jag tror inte att en samling flinande ja-sägare gynnar varken de enskilda byråerna eller uppdragsgivarna. Jag kan inte komma på någon bransch där allt är lika slutet och tillrättalagt.

Jag säger: helt rätt. Inte att det är enda branschen, utan att det är en viktig och unik väg till utveckling av branschens kollektiva kunskap. Utan den utvecklingen kommer reklambranschen – och andra kreativa branscher – att gå i stå och bli omsprungen.

Skälet till att det är som det är tror jag går att hitta i navelsträngen mellan en kreatör/byrå och de jobb de släpper ifrån sig. Eftersom varje jobb är resultatet av ens eget privata tänkande, analyserande, jämförande och kreerande, uppfattas kritik av jobbet som kritik av personen. I förlängningen törs ingen kritisera andras jobb, för tänk om de kritiserar ens egna jobb nästa gång?

Som nybliven chefredaktör för CAP&Design införde jag både en debattsida, en hylla / hata-sida och senare ett kritikblock i tidningen. Målet var självklart att öppna för diskussion, för ”de ädla argumentens lansbrytande” och i förlängningen fördjupa och nyansera debatten och diskussionen kring först och främst design men gärna också reklam. Resultatet av hylla / hata-sidan var massiv kritik, delvis av teknisk art men folk ringde faktiskt upp mig och kände sig träffade. Debattsidan fick vi lägga ner andra numret, vi fick ingen att skriva. Kritikblocket lever än så länge och texterna där har många gånger varit tänkvärda, ibland lysande. Bara ett fåtal har givit respons i form av mothugg.

När Carl Fredrik Hultenheim fick skriva artiklar i tidningen ledde det också till att formgivare hörde av sig för att be oss avsluta hans kontrakt, då de kände sig träffade av hans (ofta bittra och generellt fokuserade) kritik. När vi uppmanade dem att bita tillbaka, tackade de ständigt nej.

Kontaktmannen värnar inte bara dagens bransch utan har ytterligare en viktig poäng.

Vad det gäller vår hållning till kommande generationer, borde vi ha en god distans till dem som ännu går i sina barnskor. Det är vi som är de besuttna. Det är vi som betraktar kidsen ur fågelperspektiv. Genom att vara lättstötta kväser vi framtiden och skapar små bleka kopior av oss själva. Vi hamnar i en nedåtgående, inavlad spiral där konformiteten sätter standarden både för medarbetare och jobb. Då är vi illa ute. Kanske är vi redan där, för det finns inte så många som tycker att svensk reklam gått framåt på sistone.

Alla som var på Guldägget i år fick uppleva hyllningen av svensk reklams kanske viktigaste person genom tiderna, Leon Nordin. De flesta uppfattade säkert också de rätt bitska kommentarer om reklamen Leon slängde ur sig på löpande band uppe på scen. Han bevisade inte bara att ryktet om honom själv som en okänslig sanningssägare var sant, utan att han fortfarande säger vad han tycker. Och tycker så förbannat.
Han påminner starkt om en annan grand old man, Georg Lois, amerikansk reklam-stjärn-ad på Madison Avenue från 50-talet och framåt (på Doyle, Dane, Bernbach och Papert, Koenig, Lois). I denna intervju skräder han inte orden, språket är gatans och åsikterna lika heta som när det begav sig. Läs den, läs den igen och fundera på vad du faktiskt kan göra i branschen.

————

Upprinnelsen till Kontaktmannens inlägg är en kommentar till en tidigare postning, där Kontaktmannen i ganska förvirrande ordalag hyllar ett grepp och dissar dess genomförande. Det handlar om en inbjudan utskickad av avgångsstudenter på en reklamskola av något slag (KY?).

Personligen tycker jag det är ett jäkla fjantande att klaga på genomförandet och avsaknad av finess. ‘Jag klarar kritiken, men det kan göras snyggare.’ Well, hade det gjorts snyggare, hade det inte bloggats om (som även Kontaktmannen noterar). Hade det gjorts snyggare hade ingen brytt sig.

Det studenterna, Lois och Nordin delar, är att de alla börjar utan reklamutbildning och / eller verkliga kunskaper om reklam och -branschen. Det tror jag kan vara en viktig nyckel i skapandet av nyskapande reklam.

Så, istället för att dissa studenternas genomförande, härma dem.

Jobbar just nu med en artikel om den visuella identiteten för OS i Kina. Dessutom tittar jag på tidigare spels identiteter, på logotyper (emblem), piktogram och affischer i första hand.

Det är riktigt intressant att se hur de har utvecklats genom åren, framförallt på piktogramsidan men även logotyperna. Piktogrammen började användas vid OS i Tokyo 1964 och har sedan varit med i alla spel sedan dess. Trots det tycker jag att ingen hittills överträffat de japanska piktogrammen. De är tydliga, dynamiska och begränsar sig till minsta betydelseskiljande enhet, dvs de visar inte delar av kroppen som inte tillför information. Tyngdlyftarens ben är inte med, till exempel, det räcker att se skivstången på uppsträckta armar för att förstå.

Det är också min främsta kritik mot Otl Aichers hyllade piktogram för München-OS ’72. Visst är de fina, systematiska à là tysk perfektion, men det är också de de lider av: de tar inte hänsyn till vad som ska sägas, de följer ett system helt slaviskt.

Därefter har det i mångt och mycket gått utför, åtminstone på sommarsidan som jag tittat mest på. De flesta är bra, men få lysande. Piktogrammen för vinter-OS varierar på sitt sätt mer och där finns i mina ögon fler starka karaktärer, från Lake Placid via Lillehammer och Nagano (vassa!) till Torino som tänkt ganska nytt.

Vad säger trenden? Det finns faktiskt en trend som går ut på att informationssyftet mer och mer underordnas viljan att infoga piktogrammen i den allmänna identiteten. Inte bara logotypen och affischen ska prata värdnation, även piktogrammen får den rollen i stegvis högre utsträckning. Ofta blir klarheten lidande.

Kinas piktogram tycker jag trots det klarar sig med hedern i behåll. De är tydliga och synliga, trots att de samspelar med logotypen. Mindre lyckade är Sydney 2000 och Barcelona ’92 (som dock har mycket rörelse i sig).

Vad tycker du själv?

Vill du se piktogram, affischer med mera, besök
detta olympiska museum.
Vill du titta bara på piktogram,
besök denna ryska bildsida.

Det officiella olympiska museet är helt värdelöst ur detta perspektiv, tyvärr.

PS. En intressant anekdot: piktogrammen för OS i Mexiko ’68, med Lance Wymans enastående logotyp och identitet, är faktiskt de sämsta i historien. Se själv på länk ovan.