Archive for the ‘Medier’ Category

Jaha, FRA-lagen klubbades trots allt igenom på ett närmast kuppartat sätt (pol vs. väljare): jag hoppas innerligt att detta speglas i nästa riksdagsval, självklart i första hand genom en bortkryssning av vissa ledamöter som numera har så skitigt mjöl i sin säck att de borde ha hög prio hos FRA framöver. Men nej, just det, möjligheten att stryka kandidater finns ju inte längre … får stryka hela partiet istället, alltså …

Well well. Det är tragiskt att FRA-lagen bifölls (och ofattbart med röstsiffrorna: varför summerar de inte 349? Vad gjorde de vänstermänniskor som hade kunnat fälla förslaget? Snackar vi kulissparlament, eller vad?). Men de åsikter som nu presenteras som fakta är i vissa fall nästan patetiska. Framförallt gäller det journalisternas möjlighet att verka fritt framöver.

Många har kommenterat riskerna för dels meddelarskyddet (att alla anställda i det offentliga har rätt att meddela sig till medierna med syfte att uppgifterna ska publiceras, utan att arbetsgivaren har rätt att efterforska källan), dels källskyddet (att en journalist inte får avslöja sin källa för andra). Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén, är en som gör det, hos Resumé.

Jag är inte lika orolig. Tvärtom hoppas jag på en del positiva effekter för svensk journalistik av den nya lagen.

Först källskyddet. Den som är säker på att ett mejl eller, antar jag, telefonmeddelande, inte korsar gränsen på väg till mottagaren, kan alltså fortfarande i samma utsträckning som tidigare mejla, mobilringa eller messa in tips till medier.

Pessimisten som tror att också information som inte korsar gränsen kommer att samlas in, kan välja att se det på två olika sätt.

1) Ingenting har förändrats. En riktig pessimist inser snabbt att lagen inte påverkar praktiken det minsta: all svensk elektronisk kommunikation har redan samlats in i åratal, lagrats och genomsökts av svenska underrättelsemakter. För att inte tala om operatörerna, Google och andra som trålar alla våra elektroniska arkiv.
2) Kryptera. PGP och liknande krypteringsprogram ger inte fullständigt skydd, nej, men den som vill vara säker kan lägga några hundringar på ett riktigt vasst krypteringsprogram. Fortfarande kan allt knäckas, men i bästa fall tar det i allafall 20 år. Kryptering funkar egentligen bara på mejl, så sociala medier blir många gånger svåranvända, men få källor som vill vara anonyma lär väl tipsa journalister via Jaiku ändå.

Men det finns ytterligare alternativ, och det är detta jag tror kan leda till bättre journalistik.
Den som är säker på att elektronisk kommunikation snappas upp av olika skäl, kan helt enkelt arrangera ett möte. Just detta att journalister i större utsträckning kan tvingas att möta människor (läsare, uppgiftslämnare, allt i ett) öga mot öga tror jag kan bidra till bättre journalistik i förlängningen. När kommunikation bara sker i död form (mejl, sms) eller semidöd form (telefonsamtal), försvinner en hel del information och möjligheter. Ett möte är nästan alltid överlägset andra typer av kommunikation.

Jag inser att jag borde utveckla detta vidare, men det skulle bli ett evighetslångt inlägg (igen), så jag nöjer mig med att säga: omgivning, kroppsspråk, förklaringsmöjligheter, tillfälliga infall, sekundära informationskällor (klädsel, miljö m. m.). Hoppas poängen går fram.

I slutänden handlar källskyddet om journalistens plikt att i alla lägen skydda sin källa. Det kan fortfarande göras, och ska fortfarande göras. Är journalisten medveten om riskerna, kan denne gå till ytterligheter för att källan inte ska röjas. Inga problem. Faktum är att redan i dag är källskyddet väldigt hotat på många sätt: träffar jag en källa på Naturvårdsverket i deras konferensrum, finns risken att någon där skulle misstänka läckan när artikeln är publicerad. Kan jag då göra något annorlunda för att skydda min källa?

Sedan meddelarskyddet. FRA-lagen innebär i princip ingen alls ökad risk för att meddelarskyddet bryts jämfört med tidigare. Alla myndigheter och andra har länge kunnat efterforska alla interna källor. Jag tror att Länsarbetsnämnden har bra mycket större möjligheter att hitta en intern uppgiftslämnare själva än FRA har, hur som helst. Frågan här handlar inte om möjligheten att hitta, utan om viljan att leta. Så, innebär FRA-lagen att fler offentliga arbetsgivare kommer att vilja hitta interna uppgiftslämnare?

Ett extremt naivt påpekande är att även FRA är en myndighet och omfattas av meddelarskyddet, dvs inte heller de får efterforska eventuella källor. Som sagt naivt, men lika naivt är det att tro att den nya lagen gör någon som helst skillnad i detta fall.

Nej, FRA-lagen behöver inte alls spela någon större roll för journalister och medierna än människor i gemen. FRA-lagens betydelse är helt enkelt att den upphäver tryggheten för alla som skickar information via elektronisk kabel över gränsen, medvetet eller omedvetet.

Och till Deep edition och andra som pratar om demokratins död: nej, tyvärr, detta är ett demokratiskt beslut fattat i det forum vi i vårt demokratiska system valt som beslutsfattande forum. Detta är baksidan med demokrati, helt enkelt.
Ett beslut som faktiskt skulle hota demokratin, vore ett som reglerade vilka åsikter eller fakta som är ok och / eller får uttryckas. Finns sådana lagar, blir FRA:s ”nu också på papperet”-möjligheter att övervaka desto allvarligare.

Problemen för svensk demokrati är bra mycket större än denna lag, och bra mycket äldre.

Det har varit en tung vår i journalistiken, på två olika sätt.

1. Till att börja med: alla rapporter om galna våldsmän i allmänhet och våld mot barn i synnerhet. Kärnan i mediedramaturgin kan sannolikt spåras till brittiska Madeleine som försvann i Portugal redan för ett år sedan, ett fall vars turer återkom många gånger under hösten.

Sedan, i mars, mördas två barn och deras mamma skadas svårt, i Arboga. Det får stor uppmärksamhet, men då mamman är medvetslös under lång tid, faktauppgifterna ganska få (dvs polisen läcker inte) och en misstänkt mördare snabbt hittas i Tyskland, så är rapporteringen rak och relativt balanserad. Vidden av att två barn mördas med kniv är trots det ofattbar, för den som tänker till.

Det stora nationella startskottet blir istället tioåriga Englas försvinnande. Engla försvann den 5 april, den 13 april hittades kroppen sedan misstänkte mördaren Anders Eklund erkänt och visat var han gömt den.
Sökandet efter Engla blev en följetong i medierna, om det var allmänheten eller medierna som var mest berörd har diskuterats men jag tror att väldigt många kände väldigt starkt för detta fall. Ingen visste om Engla levde eller var död, därför hoppades många innerligt att hon skulle återfinnas levande. När det visade sig att hon dräpts blev det ett tufft slag för många – jag tror att många föräldrar kände starkt för Engla och hennes familj, oavsett om det fanns direkta band eller ej. Jag gör det.
Efterspelet var egentligen helt absurt, med tv-sändning och debatt om den.

Efter Engla har liknande fall – dock utan dödlig utgång – rapporterats flera gånger, framförallt i kvällspressen. Tyvärr kan jag inte länka, helt omöjligt att hitta artiklarna utan exakta sökord, men det är i allafall min upplevelse att det varit många rapporter i spåren av Engla.

För mig har det inneburit en tung vår. Antingen blommar galningarna fritt nu, eller så har medierna gjort allt för att sälja Engla-upplagor. Jag får kvälls-de-press-ion.

2. Men allvarligare än min generella melankoli gödslad av missådsrubriker om barn (ursäkta en förälder, det blir så), är ändå vad jag ser som ett genomslag för en journalistkår i gungning.

Även här finns en förhistoria. Det finns många möjliga frön, men uppmärksamheten kring min gamle lärare Trond Sefastssons eventuella ihopblandning av rollerna journalist och jurist hade en tyngd större än många tidigare turer kring grävande journalisters etik.

Sedan hade TV4s reporter Anders Pihlblad ett finstämt möte med Ulrika Schenström på krogen, något som i mina ögon borde ha varit lite mer kännbart för Pihlblad än det blev i medierna: Schenström hamnade i skottgluggen med rätta, men Pihlblads taktik för att skaffa sig bra källor var lite i det magstarkaste laget.

Den senaste månaden har det dock helt gått över styr. Först avslöjas att Norra Skånes redaktionschef och ansvarige utgivare Mimmi Karlsson-Bernfalk brutit mot källskyddet. Det verkar dock inte beröra henne: i Resumé försvarar hon beslutet att namnge källan. Läs det gärna, det är verkligen uppåt väggarna, men det bästa är

Att Nils-Eric Hennix har påtalat tystnadspliktsbrottet beskriver hon som ‘ett sublimt sätt att försöka komma åt journalister och skrämma dem till tystnad’.”

Ja, sublimt är det verkligen: att påpeka en brottslig handling är typiskt extrema grupper över huvud taget.

Nyligen pekade TV4-reportern Emma Jidemyr ut en person som källa under en rättegång, eftersom hon inte ”uppfattade att det skulle vara ett problem” om hon namngav honom.

TV4 publicerade ett reportage med felaktigheter som direkt ledde till att kommunalrådet Erica Lejonroos avgick. Kanalen friades i rättegång och har varken bett om ursäkt för felaktigheterna eller på annat sätt försökt gottgöra sitt misstag.

Sammantaget: plötsligt sätter medierna, eller snarare journalisterna, själva hela grunden för sin praktik ur spel. Att kvällspressen (jag pratar nu nyhetsmedier, inte veckotidningar och andra sagotitlar) länge har hårddragit och spetsat till är vi vana vid, men de brukar i allafall ha koll på källskyddet.

De utpekade händelserna och personerna är knappast representativa för medierna i allmänhet, trots det kan jag inte komma undan känslan att medier och journalister plötsligt har hamnat under strecket – efter att länge ha legat åtminstone strax över. Källskyddet är det heligaste vi har, det vet eller bör varje journalist veta. Källskyddet är, tillsammans med tryckfriheten och eventuellt meddelarfriheten, grunden för att vi ska kunna bedriva vårt arbete på riktigt och verkligen kunna vara en garant för det öppna, fria, demokratiska samhället.

Den som inte kan vara trygg i att ens namn är dolt för alltid kommer att tveka att berätta saker som inte får berättas. Medier som fabricerar och inte kollar uppgifter ordentligt, medverkar till ett mer slutet samhälle där få vågar utsätta sig för granskning över huvud taget och undviker offentliga uppdrag, och de som trots allt gör det kommer att bygga starkare väggar mot journalister och allmänheten.

Det är dags för Sveriges journalister, medier och mediekonsumenter att reagera. Vilka medier vill vi ha? Vilka journalister vill vi ha? Leder den omättliga jakten på ”bad news” verkligen till ”good news”? Är detta verkligen bra journalistik?

Kanske började det bli aktuellt för många mindre förlag och redaktioner inom pressen redan under det tidiga nittiotalet, hursomhelst var det en fråga ställde sig i slutet av samma decennium. Frågan var ”Vad är det vi säljer?”.
Svaret blev, i de allra flesta fall, ”tidningar”.

Men svaret var fel. Det rätta svaret är ”information”, och har alltid varit det.

I dag är det många som lider av följderna av denna bristande insikt. För vad ledde svaret till? Investeringar i produktionsmaskiner. Både tekniska och personalmässiga. När jag gjorde en kort praktik på Östersunds Posten i mitten av 90-talet höll de just på att bygga ut sitt tryckeri. Tror detsamma gällde för Norrköpings Tidningar kring ’98. Stora investeringar i maskiner med rullar och tråg.
På samma sätt har många förlag och redaktioner bit för bit lagt ut mycket av skrivandet och researchen på frilans, medan produktionspersonal som redaktionssekreterare, formgivare och annat behållits.

Jag hade själv förmånen att fundera över om jag skulle anställa reportrar eller redaktionssekreterare och formgivare för ett antal år sedan. Rådet från min chef: ”behåll produktionen i huset”.

Jag påmindes om detta när jag läste förra veckans ledare i Dagens Media. Stina Honkamaa hade rått RvdB att lägga ut produktionen på ett kundtidningsförlag. Han avvisade förslaget för nu.

Rolfs reaktion är inte unik. Jag har hört många argument för att göra tidningen i huset. De brukar låta ungefär som ”vi är jäkligt duktiga på att göra tidning, där slår ingen oss på fingrarna”. Stina har uppenbarligen fattat något många tidningsledare inte har.

Så, tidningsförlag (och kanske också tv- och radiobolag, jag är inte insatt i de medierna) bygger produktionsenheter och låter frilansar producera innehållet. Det innebär att förlagen blir proffs på tryckförhandling, layout, att beställa bilder och texter, att bygga dynamiska och varierade tidningar, att skriva rubriker, bildtexter och kanske ingresser, läsa korrektur …

Vad har då frilansen som produktionsenheten saknar? Well, det blir väl fackkunskap, researchkunskap, kontaktnät, omvärldskoll … och kanske lite till.

Så när förlagen blir produktionsproffs, blir frilansen informationsproffs.

”Men vi är jäkligt bra på att göra tidning.”

I dag hämtas allt mindre information ur tryckta medier och allt mer från elektroniska. Mediehusen bygger elektroniska produktionsmaskiner (allt från jätteinvesteringar i innehållshanteringssystem (CMS) och communityprogramvaror till annonssystem). Samma tänk, nya tryckerier.

Under tiden börjar informationsproffsen, frilansjournalisterna alltså, så smått att publicera sina egna tidningar under eget varumärke. Framförallt kanske i bloggar, men även i andra forum. Med teknik som kostar inget att använda, som utvecklas av en okänd skara utvecklare världen över, etcetera etcetera. Unik för ingen, men funktionell för (nästan) alla.

Resultatet av strategin ”frilansar skapar innehållet, vi publicerar” är att förlagen i dag sitter på jättelika produktionsmaskiner men dålig förmåga att själva fylla dem. När de istället borde sitta på superkunniga reportrar och lägga ut produktionen. Journalister är bra på informationsinsamling, att sortera och värdera och att presentera information. Tekniken bör de lämna till någon annan.

Medieförlagen kommer säkert att överleva också detta, förhoppningsvis en insikt rikare. Men spåret är öppet för fler att börja konkurrera med de stora jättarna, utan alla miljarder i ryggen, världsomspännande nätverk och annat.
Det viktiga är att de gör det med insikten att mottagaren vill ha unik, kvalitativ information presenterad i lagom stora portioner och på ett smakfullt sätt.

Okej, det går väl inte lysande vare sig för Aftonbladet eller Expressen. Men att de börjat med gemensamma redaktionsmöten är en nyhet, åtminstone för mig.

Klick och Expressen fredag satsar på samma dragjobb på ettan.

För vad är annars förklaringen till dagens bilageettor? Båda satsar på precis samma grej, och kom igen: vad är oddsen för detta? Så gemensamt möte där de delat upp silikonbrudarna mellan sig är det enda rimliga.

Eller är det det? Hur höga är egentligen oddsen för att de ska ha samma sak på omslaget? Det är kanske snarare regel än undantag, när jag tänker efter. Denna fredag är det extra extra lika, men de kör trots allt samma vinklar, samma personer, samma manér och samma resten också en vanlig fredag.

Men som sagt: passa på att njuta av mediernas mångfald lite extra i dag. Det kan dröja tills nästa gång. Ibland en hel vecka.

Originalet. En kommentar till samtiden. Esquire maj ’68.

Jag har just avslutat en artikel om tidnings- / magasinsomslag för CAP&Design. Utgångspunkten blev delvis George Lois fantastiska omslag för tidningen på 60-talet.

Nu har magCulture skrivit om Esquires tribut-omslag till Lois (de fyller 75), där de gör remakes på hans klassiker i modern tappning. Riktigt hemskt, i princip allt jag sett av dem (har inte hittat dem i Sverige, tror att de kör specialomslag i viss upplaga).

Jeremy Leslie som skriver magCulture nuddar vid samma slutsat som jag själv medan jag skrev artikeln. För Lois och många andra var kändisar ett verktyg för att skapa uppmärksamhet kring en historia de berättade eller kommenterade. I dag har kändisar ofta i första hand uppgiften att skapa identitet och uppmärksamhet för tidningen själv. Håller berättelsen på att försvinna ur tidningshyllan.

I dag skriver SvD om att bloggar inte automatiskt åtnjuter grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet / tryckfrihet. Det innebär bland annat att en bloggare kan stämmas i vanligt mål (dvs ej tryckfrihetsmål med jury) för förtal och att myndigheter har rätt att censurera din blogg och efterforska källorna till uppgifter publicerade på bloggen (som följd av att meddelarskyddet inte gäller).

Skyddet mot detta heter registrering av utgivare, kostar 2 000 kronor och kan göras på Radio- och tv-verket, www.rtvv.se.

Svenskans artikel verkar obegripligt nog inte finnas på nätet, bara detta bildspel.

Uppdaterat: fel av mig, artikeln finns här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1263491.svd
Tack Mymlan för rättelsen!

—— Uppdaterat samma kväll ——–

Flera bloggare har uppmärksammat detta i dag, bland annat några politiska. ”Trotten” är väldigt arg och ser konspirationer och statligt förmynderi. Men han verkar ha fått två saker om bakfoten.

Det står i artikeln att det kan vara ett skydd för mig “om jag blir stämd för förtal”. Men nu skriver jag inte samma typ av dåliga “satir” som tex. bröderna Schulman, och även om jag inte tror att SD uppskattar att bli kallade rasister eller att regeringen uppskattar att bli kallade “Ett gäng gangsters och mafiosos” så har jag svårt att tänka mig att dom skulle stämma mig.

Det som gäller för förtal är att det måste vara en utpekad person som stämmer (ev via ombud). Grupper kan alltså inte förtalas. Vidare: även om det du skriver är sant, kan det räknas som förtal. Det har inte med saken att göra. Som med mycket annat är det den utpekades uppfattning (”jag är förtalad”) som gäller.

Förtalsmål som gäller media avgörs i tryckfrihetsrättegång, med jury. För en bloggare skulle det bli tingsrätt.

I artikeln står det även att myndigheterna får “efterforska mina källor” om jag inte pungar ut 2000 spänn för att skyddas av grundlagen. Ja, dom kan ju försöka! (…) [Det är] nog knappast några problem att hålla tyst om någon skulle kräva att få veta dom. Tortyr förekommer som bekant inte i Sverige. Inte heller kan någon hindra mig från att publicera vad jag vill eller kräva att få kontrollera det i förhand.

Efterforskandet av källor förbjuds av meddelarskyddet, som omfattar alla offentliganställda. Det innebär att en offentliganställd alltid kan förmedla information till någon annan i syfte att den ska publiceras, och att dennes arbetsgivare / den utpekade myndigheten / institutionen inte får efterforska vem som berättat. Meddelarskyddet skyddar alltså uppgiftslämnaren, inte den som publicerat.

För den publicerande parten (reportern) finns istället källskyddet, som innebär att det är en brottslig handling att avslöja varifrån information kommer, om uppgiftslämnaren velat ha det så (och egentligen i alla fall, där det inte uttalat handlar om namngiven källa).

Trotters raljerande om hur svårt det skulle vara att få ur honom en källa vore relevant om han omfattades av källskyddet. Nu är det så att det är hans uppgiftslämnare som riskerar att drabbas. Hur påverkar det viljan hos potentiella ”felaktighetsavslöjare” om de vet att de kan eftersökas av arbetsgivaren?

Den sista meningen emotsägs rakt av i SvD:s artikel. I och med att bloggarna inte skyddas, kan bloggen censureras. Det vet vi skedde av Freivalds, minns inte vilken sajt det var, men hon såg ju till att stänga ner en sajt. Så det finns alla möjligheter att censurera (men det är svårt i förhand, förstås).

Jag vet inte heller om Trotten egentligen heter Anders S, men denna artikel är lite för lik Trottens för att det ska vara ett sammanträffande. Har jag missat något?

Fler kommentarer

Blogge Bloggelito ägnar ett halvt uppslagsverk åt att förklara dels varför artikeln är konspiratorisk, dels varför den är felaktig, dels åt vad yttrandefrihet är. Mycket text, många åsikter.

Jonas Morian är istället kortfattad, deskriptiv och har det bästa argumentet hittills för att inte registrera sig. Läs hela hans inlägg, så förstår du hur han landar i detta:

Men som enskild bloggare ska jag alltså vara juridiskt ansvarig för läsarkommentarer om jag väljer att registrera min blogg hos Radio- och tv-verket. Därför väljer jag tills vidare att avstå. På min blogg slår jag i stället fast att publicering sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204. Vad det är värt i ett eventuellt förtalsmål återstår dock att se.