Archive for the ‘Tyckt och tänkt’ Category

Jaha, FRA-lagen klubbades trots allt igenom på ett närmast kuppartat sätt (pol vs. väljare): jag hoppas innerligt att detta speglas i nästa riksdagsval, självklart i första hand genom en bortkryssning av vissa ledamöter som numera har så skitigt mjöl i sin säck att de borde ha hög prio hos FRA framöver. Men nej, just det, möjligheten att stryka kandidater finns ju inte längre … får stryka hela partiet istället, alltså …

Well well. Det är tragiskt att FRA-lagen bifölls (och ofattbart med röstsiffrorna: varför summerar de inte 349? Vad gjorde de vänstermänniskor som hade kunnat fälla förslaget? Snackar vi kulissparlament, eller vad?). Men de åsikter som nu presenteras som fakta är i vissa fall nästan patetiska. Framförallt gäller det journalisternas möjlighet att verka fritt framöver.

Många har kommenterat riskerna för dels meddelarskyddet (att alla anställda i det offentliga har rätt att meddela sig till medierna med syfte att uppgifterna ska publiceras, utan att arbetsgivaren har rätt att efterforska källan), dels källskyddet (att en journalist inte får avslöja sin källa för andra). Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén, är en som gör det, hos Resumé.

Jag är inte lika orolig. Tvärtom hoppas jag på en del positiva effekter för svensk journalistik av den nya lagen.

Först källskyddet. Den som är säker på att ett mejl eller, antar jag, telefonmeddelande, inte korsar gränsen på väg till mottagaren, kan alltså fortfarande i samma utsträckning som tidigare mejla, mobilringa eller messa in tips till medier.

Pessimisten som tror att också information som inte korsar gränsen kommer att samlas in, kan välja att se det på två olika sätt.

1) Ingenting har förändrats. En riktig pessimist inser snabbt att lagen inte påverkar praktiken det minsta: all svensk elektronisk kommunikation har redan samlats in i åratal, lagrats och genomsökts av svenska underrättelsemakter. För att inte tala om operatörerna, Google och andra som trålar alla våra elektroniska arkiv.
2) Kryptera. PGP och liknande krypteringsprogram ger inte fullständigt skydd, nej, men den som vill vara säker kan lägga några hundringar på ett riktigt vasst krypteringsprogram. Fortfarande kan allt knäckas, men i bästa fall tar det i allafall 20 år. Kryptering funkar egentligen bara på mejl, så sociala medier blir många gånger svåranvända, men få källor som vill vara anonyma lär väl tipsa journalister via Jaiku ändå.

Men det finns ytterligare alternativ, och det är detta jag tror kan leda till bättre journalistik.
Den som är säker på att elektronisk kommunikation snappas upp av olika skäl, kan helt enkelt arrangera ett möte. Just detta att journalister i större utsträckning kan tvingas att möta människor (läsare, uppgiftslämnare, allt i ett) öga mot öga tror jag kan bidra till bättre journalistik i förlängningen. När kommunikation bara sker i död form (mejl, sms) eller semidöd form (telefonsamtal), försvinner en hel del information och möjligheter. Ett möte är nästan alltid överlägset andra typer av kommunikation.

Jag inser att jag borde utveckla detta vidare, men det skulle bli ett evighetslångt inlägg (igen), så jag nöjer mig med att säga: omgivning, kroppsspråk, förklaringsmöjligheter, tillfälliga infall, sekundära informationskällor (klädsel, miljö m. m.). Hoppas poängen går fram.

I slutänden handlar källskyddet om journalistens plikt att i alla lägen skydda sin källa. Det kan fortfarande göras, och ska fortfarande göras. Är journalisten medveten om riskerna, kan denne gå till ytterligheter för att källan inte ska röjas. Inga problem. Faktum är att redan i dag är källskyddet väldigt hotat på många sätt: träffar jag en källa på Naturvårdsverket i deras konferensrum, finns risken att någon där skulle misstänka läckan när artikeln är publicerad. Kan jag då göra något annorlunda för att skydda min källa?

Sedan meddelarskyddet. FRA-lagen innebär i princip ingen alls ökad risk för att meddelarskyddet bryts jämfört med tidigare. Alla myndigheter och andra har länge kunnat efterforska alla interna källor. Jag tror att Länsarbetsnämnden har bra mycket större möjligheter att hitta en intern uppgiftslämnare själva än FRA har, hur som helst. Frågan här handlar inte om möjligheten att hitta, utan om viljan att leta. Så, innebär FRA-lagen att fler offentliga arbetsgivare kommer att vilja hitta interna uppgiftslämnare?

Ett extremt naivt påpekande är att även FRA är en myndighet och omfattas av meddelarskyddet, dvs inte heller de får efterforska eventuella källor. Som sagt naivt, men lika naivt är det att tro att den nya lagen gör någon som helst skillnad i detta fall.

Nej, FRA-lagen behöver inte alls spela någon större roll för journalister och medierna än människor i gemen. FRA-lagens betydelse är helt enkelt att den upphäver tryggheten för alla som skickar information via elektronisk kabel över gränsen, medvetet eller omedvetet.

Och till Deep edition och andra som pratar om demokratins död: nej, tyvärr, detta är ett demokratiskt beslut fattat i det forum vi i vårt demokratiska system valt som beslutsfattande forum. Detta är baksidan med demokrati, helt enkelt.
Ett beslut som faktiskt skulle hota demokratin, vore ett som reglerade vilka åsikter eller fakta som är ok och / eller får uttryckas. Finns sådana lagar, blir FRA:s ”nu också på papperet”-möjligheter att övervaka desto allvarligare.

Problemen för svensk demokrati är bra mycket större än denna lag, och bra mycket äldre.

Annonser

Meningsfullt

Glädjande nog kanske bloggsfärens gemensamma ansträngningar kan ge resultat, trots allt: beslutet om FRA:s utökade rättigheter, lagen som kallas Lex Orwell, fattas på onsdag, men flera bloggare snackar om lätta medvindar och att chansen faktiskt finns att tillräckligt många i den borgerliga alliansen ändrar sig.

Läs Rick Falkvinge, kanske den som engagerat sig mest av alla i detta, tex här, här och här. Jag är inte enskilt för hans försök till häxjakt på dem som tagit fram förslaget till lagen: alla måste ha rätt att föreslå och opinionsbilda för vad de vill. Tycker däremot att varenda enskild riksdagsledamot som bifaller ska få stå till svars för sitt beslut helt och fullt personligen. Att gömma sig bakom partiet går inte. Extra mycket gäller det naturligtvis de som tagit sig in på personval.

Deep ed. sammanfattar som vanligt utvecklingen bra.

Vill bara ha detta sagt, så att du kan förbereda dig:

Google kommer att drabbas av ett kraftigt, ordentligt kraftigt, börspåverkande och PR-byråberikande medialt bakslag inom sex fyra månader. Alltså ett riktigt.

Det var allt för nu.

UPPDATERAT.

Mikael Zackrisson, webbchef på Veckans affärer, skriver om 10 hot mot Google. Bra artikel, även om jag tror på en mycket snabbare utveckling än Micke. Tror dessutom att mediebilden borde ligga högre i listningen. Google har länge levt gott på ett superstarkt varumärke, när det försvagas riskerar övriga nio punkter på listan att förverkligas i allt snabbare takt.

En annan bra poäng i artikeln: ingen har hittills hittat en bra affärsmodell för sociala medier. Detsamma gäller på sitt sätt nyheter på nätet. Mer om det en annan gång.

Måste kommunicera det äkta.
Kommunikatören kan inte klistra på.
Äkthet innebär att blotta sig, det gör sårbarhet.
Att bara berätta det positiva funkar inte, är inte trovärdigt.
Måste kommunicera den rena känslan, inte berätta om den.
Kommunikatören måste känna eller kunna spegla den rena känslan.

Från mage – till mage.

Dåligt exempel: Tres femårsfilm.
Bra exempel: Silverfiskens blogg.

Berätta människans historia.
Berätta om visionerna, framstegen, misstagen, vedermödorna.
Tankens storhet.
Berätta inte om känslan. Framkalla den. Bara sanningen duger.

Det har varit en tung vår i journalistiken, på två olika sätt.

1. Till att börja med: alla rapporter om galna våldsmän i allmänhet och våld mot barn i synnerhet. Kärnan i mediedramaturgin kan sannolikt spåras till brittiska Madeleine som försvann i Portugal redan för ett år sedan, ett fall vars turer återkom många gånger under hösten.

Sedan, i mars, mördas två barn och deras mamma skadas svårt, i Arboga. Det får stor uppmärksamhet, men då mamman är medvetslös under lång tid, faktauppgifterna ganska få (dvs polisen läcker inte) och en misstänkt mördare snabbt hittas i Tyskland, så är rapporteringen rak och relativt balanserad. Vidden av att två barn mördas med kniv är trots det ofattbar, för den som tänker till.

Det stora nationella startskottet blir istället tioåriga Englas försvinnande. Engla försvann den 5 april, den 13 april hittades kroppen sedan misstänkte mördaren Anders Eklund erkänt och visat var han gömt den.
Sökandet efter Engla blev en följetong i medierna, om det var allmänheten eller medierna som var mest berörd har diskuterats men jag tror att väldigt många kände väldigt starkt för detta fall. Ingen visste om Engla levde eller var död, därför hoppades många innerligt att hon skulle återfinnas levande. När det visade sig att hon dräpts blev det ett tufft slag för många – jag tror att många föräldrar kände starkt för Engla och hennes familj, oavsett om det fanns direkta band eller ej. Jag gör det.
Efterspelet var egentligen helt absurt, med tv-sändning och debatt om den.

Efter Engla har liknande fall – dock utan dödlig utgång – rapporterats flera gånger, framförallt i kvällspressen. Tyvärr kan jag inte länka, helt omöjligt att hitta artiklarna utan exakta sökord, men det är i allafall min upplevelse att det varit många rapporter i spåren av Engla.

För mig har det inneburit en tung vår. Antingen blommar galningarna fritt nu, eller så har medierna gjort allt för att sälja Engla-upplagor. Jag får kvälls-de-press-ion.

2. Men allvarligare än min generella melankoli gödslad av missådsrubriker om barn (ursäkta en förälder, det blir så), är ändå vad jag ser som ett genomslag för en journalistkår i gungning.

Även här finns en förhistoria. Det finns många möjliga frön, men uppmärksamheten kring min gamle lärare Trond Sefastssons eventuella ihopblandning av rollerna journalist och jurist hade en tyngd större än många tidigare turer kring grävande journalisters etik.

Sedan hade TV4s reporter Anders Pihlblad ett finstämt möte med Ulrika Schenström på krogen, något som i mina ögon borde ha varit lite mer kännbart för Pihlblad än det blev i medierna: Schenström hamnade i skottgluggen med rätta, men Pihlblads taktik för att skaffa sig bra källor var lite i det magstarkaste laget.

Den senaste månaden har det dock helt gått över styr. Först avslöjas att Norra Skånes redaktionschef och ansvarige utgivare Mimmi Karlsson-Bernfalk brutit mot källskyddet. Det verkar dock inte beröra henne: i Resumé försvarar hon beslutet att namnge källan. Läs det gärna, det är verkligen uppåt väggarna, men det bästa är

Att Nils-Eric Hennix har påtalat tystnadspliktsbrottet beskriver hon som ‘ett sublimt sätt att försöka komma åt journalister och skrämma dem till tystnad’.”

Ja, sublimt är det verkligen: att påpeka en brottslig handling är typiskt extrema grupper över huvud taget.

Nyligen pekade TV4-reportern Emma Jidemyr ut en person som källa under en rättegång, eftersom hon inte ”uppfattade att det skulle vara ett problem” om hon namngav honom.

TV4 publicerade ett reportage med felaktigheter som direkt ledde till att kommunalrådet Erica Lejonroos avgick. Kanalen friades i rättegång och har varken bett om ursäkt för felaktigheterna eller på annat sätt försökt gottgöra sitt misstag.

Sammantaget: plötsligt sätter medierna, eller snarare journalisterna, själva hela grunden för sin praktik ur spel. Att kvällspressen (jag pratar nu nyhetsmedier, inte veckotidningar och andra sagotitlar) länge har hårddragit och spetsat till är vi vana vid, men de brukar i allafall ha koll på källskyddet.

De utpekade händelserna och personerna är knappast representativa för medierna i allmänhet, trots det kan jag inte komma undan känslan att medier och journalister plötsligt har hamnat under strecket – efter att länge ha legat åtminstone strax över. Källskyddet är det heligaste vi har, det vet eller bör varje journalist veta. Källskyddet är, tillsammans med tryckfriheten och eventuellt meddelarfriheten, grunden för att vi ska kunna bedriva vårt arbete på riktigt och verkligen kunna vara en garant för det öppna, fria, demokratiska samhället.

Den som inte kan vara trygg i att ens namn är dolt för alltid kommer att tveka att berätta saker som inte får berättas. Medier som fabricerar och inte kollar uppgifter ordentligt, medverkar till ett mer slutet samhälle där få vågar utsätta sig för granskning över huvud taget och undviker offentliga uppdrag, och de som trots allt gör det kommer att bygga starkare väggar mot journalister och allmänheten.

Det är dags för Sveriges journalister, medier och mediekonsumenter att reagera. Vilka medier vill vi ha? Vilka journalister vill vi ha? Leder den omättliga jakten på ”bad news” verkligen till ”good news”? Är detta verkligen bra journalistik?

Skrev just en nyhet om Reklamförbundets nya styrelse på capdesign.se. Två kvinnor i topp på förbundet för första gången, Elisabeth Ström och Pia Grahn Brikell.

Reklambranschen sägs ofta vara en manlig bastion. Personligen anser jag att visst, det kanske det har varit (Mad Men …), men i dag är det extremt många duktiga kvinnor i branschen. Har själv reflekterat över alla kvinnliga cd:ar (Helena Stendahl Hägg, Identityworks; Carin Blidholm Svensson och Susanna Nygren Barrett, BVD; Lotta Thunberg och Marie Wollbeck, BAS) och tycker att båda könen oftast är representerade i tävlingar och så. I senaste Resumé är det också flest tjejer som lyfts fram som de ”hetaste studenterna”.

Men kanske är det bara önsketänkande. Jag ser det jag vill se. Eller så är det stor skillnad mellan designbyråer (som de nämnda) och reklambyråer. Eller så är det vd:ar som räknas när könskriget ska göras upp, och där är det extremt få kvinnor såvitt jag vet (Ylva Lipkin lämnade vd-posten på Pangea häromdagen, dessutom: nu är det bara Amore jag vet har kvinnlig vd, utan att gräva).

Så min undran är: är det ett symtom att det är två kvinnor i topp? Eller en ren slump?
Och kanske ännu viktigare: spelar det någon roll rent praktiskt, eller har det mer en symbolisk / förebildsmässig betydelse med jämn könsfördelning på synliga poster?

Resumé skriver om LO:s kampanj där de skickat brev till alla som bor granne med någon av Alliansens riksdagsledamöter. Målet med kampanjen är att få grannarna att påverka ledamöterna att rösta nej till ett förslag om förändringar i sjukförsäkringen.
Enligt artikeln har breven väckt stor ilska hos mottagarna, och enligt intervjuade m-ledamoten Hans Wallmark har han fått mer stöd efter kampanjen än före.

Trots detta eventuella resultat: LO, ni har gjort en jättebra kampanj.

Genom att vända sig direkt till enskilda människor (nåja, men jag hoppas att de i allafall använde personalisering) och försöka förmå dem att aktivera sig och direkt påverka sin egen granne, lyckas LO träffa helt rätt ur ett kommunikativt perspektiv.

– De gör ett abstrakt beslut tillgängligt för medborgaren privat

– De påpekar det personliga ansvaret för samhällets utveckling, i och med att de vänder sig direkt till en person

– De överbrygger klyftan mellan Sverige högsta beslutande och ”den lille” medborgaren

– De försöker utnyttja mänskliga relationer för att påverka

Jag tycker att det är helt rätt tänkt hela vägen. Det gäller alltså processen / metoden: om Wallmarks kritik är relevant för fler har LO uppenbarligen missat på någon punkt (fel tonfall till fel grupp människor, fel avsändare … ), men det kan vi inte veta. Råkar Wallmark bo i Djursholm kanske det blir andra reaktioner än om han bor i Handen.

Det finns en negativ aspekt med tillvägagångssättet, och det är att det finns lite mobbningsanstrykning i det hela. Men jag tror att den går att hålla borta med rätt tonfall, budskap etc. Är avsändaren medveten om att den finns, går den att hantera.

Vad tycker du? Personförföljelse eller bra kommunikation?

Kanske började det bli aktuellt för många mindre förlag och redaktioner inom pressen redan under det tidiga nittiotalet, hursomhelst var det en fråga ställde sig i slutet av samma decennium. Frågan var ”Vad är det vi säljer?”.
Svaret blev, i de allra flesta fall, ”tidningar”.

Men svaret var fel. Det rätta svaret är ”information”, och har alltid varit det.

I dag är det många som lider av följderna av denna bristande insikt. För vad ledde svaret till? Investeringar i produktionsmaskiner. Både tekniska och personalmässiga. När jag gjorde en kort praktik på Östersunds Posten i mitten av 90-talet höll de just på att bygga ut sitt tryckeri. Tror detsamma gällde för Norrköpings Tidningar kring ’98. Stora investeringar i maskiner med rullar och tråg.
På samma sätt har många förlag och redaktioner bit för bit lagt ut mycket av skrivandet och researchen på frilans, medan produktionspersonal som redaktionssekreterare, formgivare och annat behållits.

Jag hade själv förmånen att fundera över om jag skulle anställa reportrar eller redaktionssekreterare och formgivare för ett antal år sedan. Rådet från min chef: ”behåll produktionen i huset”.

Jag påmindes om detta när jag läste förra veckans ledare i Dagens Media. Stina Honkamaa hade rått RvdB att lägga ut produktionen på ett kundtidningsförlag. Han avvisade förslaget för nu.

Rolfs reaktion är inte unik. Jag har hört många argument för att göra tidningen i huset. De brukar låta ungefär som ”vi är jäkligt duktiga på att göra tidning, där slår ingen oss på fingrarna”. Stina har uppenbarligen fattat något många tidningsledare inte har.

Så, tidningsförlag (och kanske också tv- och radiobolag, jag är inte insatt i de medierna) bygger produktionsenheter och låter frilansar producera innehållet. Det innebär att förlagen blir proffs på tryckförhandling, layout, att beställa bilder och texter, att bygga dynamiska och varierade tidningar, att skriva rubriker, bildtexter och kanske ingresser, läsa korrektur …

Vad har då frilansen som produktionsenheten saknar? Well, det blir väl fackkunskap, researchkunskap, kontaktnät, omvärldskoll … och kanske lite till.

Så när förlagen blir produktionsproffs, blir frilansen informationsproffs.

”Men vi är jäkligt bra på att göra tidning.”

I dag hämtas allt mindre information ur tryckta medier och allt mer från elektroniska. Mediehusen bygger elektroniska produktionsmaskiner (allt från jätteinvesteringar i innehållshanteringssystem (CMS) och communityprogramvaror till annonssystem). Samma tänk, nya tryckerier.

Under tiden börjar informationsproffsen, frilansjournalisterna alltså, så smått att publicera sina egna tidningar under eget varumärke. Framförallt kanske i bloggar, men även i andra forum. Med teknik som kostar inget att använda, som utvecklas av en okänd skara utvecklare världen över, etcetera etcetera. Unik för ingen, men funktionell för (nästan) alla.

Resultatet av strategin ”frilansar skapar innehållet, vi publicerar” är att förlagen i dag sitter på jättelika produktionsmaskiner men dålig förmåga att själva fylla dem. När de istället borde sitta på superkunniga reportrar och lägga ut produktionen. Journalister är bra på informationsinsamling, att sortera och värdera och att presentera information. Tekniken bör de lämna till någon annan.

Medieförlagen kommer säkert att överleva också detta, förhoppningsvis en insikt rikare. Men spåret är öppet för fler att börja konkurrera med de stora jättarna, utan alla miljarder i ryggen, världsomspännande nätverk och annat.
Det viktiga är att de gör det med insikten att mottagaren vill ha unik, kvalitativ information presenterad i lagom stora portioner och på ett smakfullt sätt.

Originalet. En kommentar till samtiden. Esquire maj ’68.

Jag har just avslutat en artikel om tidnings- / magasinsomslag för CAP&Design. Utgångspunkten blev delvis George Lois fantastiska omslag för tidningen på 60-talet.

Nu har magCulture skrivit om Esquires tribut-omslag till Lois (de fyller 75), där de gör remakes på hans klassiker i modern tappning. Riktigt hemskt, i princip allt jag sett av dem (har inte hittat dem i Sverige, tror att de kör specialomslag i viss upplaga).

Jeremy Leslie som skriver magCulture nuddar vid samma slutsat som jag själv medan jag skrev artikeln. För Lois och många andra var kändisar ett verktyg för att skapa uppmärksamhet kring en historia de berättade eller kommenterade. I dag har kändisar ofta i första hand uppgiften att skapa identitet och uppmärksamhet för tidningen själv. Håller berättelsen på att försvinna ur tidningshyllan.

Bloggen Kontaktmannen skriver om fegheten inom reklambranschen vad gäller att kritisera andras reklam. Han säger:

Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi ska kunna kritisera varandra inom reklambranschen. Utan att någon måste replikera i affekt. Jag tror att det är livsviktigt om vi ska kunna utvecklas överhuvud taget. Jag tror inte att en samling flinande ja-sägare gynnar varken de enskilda byråerna eller uppdragsgivarna. Jag kan inte komma på någon bransch där allt är lika slutet och tillrättalagt.

Jag säger: helt rätt. Inte att det är enda branschen, utan att det är en viktig och unik väg till utveckling av branschens kollektiva kunskap. Utan den utvecklingen kommer reklambranschen – och andra kreativa branscher – att gå i stå och bli omsprungen.

Skälet till att det är som det är tror jag går att hitta i navelsträngen mellan en kreatör/byrå och de jobb de släpper ifrån sig. Eftersom varje jobb är resultatet av ens eget privata tänkande, analyserande, jämförande och kreerande, uppfattas kritik av jobbet som kritik av personen. I förlängningen törs ingen kritisera andras jobb, för tänk om de kritiserar ens egna jobb nästa gång?

Som nybliven chefredaktör för CAP&Design införde jag både en debattsida, en hylla / hata-sida och senare ett kritikblock i tidningen. Målet var självklart att öppna för diskussion, för ”de ädla argumentens lansbrytande” och i förlängningen fördjupa och nyansera debatten och diskussionen kring först och främst design men gärna också reklam. Resultatet av hylla / hata-sidan var massiv kritik, delvis av teknisk art men folk ringde faktiskt upp mig och kände sig träffade. Debattsidan fick vi lägga ner andra numret, vi fick ingen att skriva. Kritikblocket lever än så länge och texterna där har många gånger varit tänkvärda, ibland lysande. Bara ett fåtal har givit respons i form av mothugg.

När Carl Fredrik Hultenheim fick skriva artiklar i tidningen ledde det också till att formgivare hörde av sig för att be oss avsluta hans kontrakt, då de kände sig träffade av hans (ofta bittra och generellt fokuserade) kritik. När vi uppmanade dem att bita tillbaka, tackade de ständigt nej.

Kontaktmannen värnar inte bara dagens bransch utan har ytterligare en viktig poäng.

Vad det gäller vår hållning till kommande generationer, borde vi ha en god distans till dem som ännu går i sina barnskor. Det är vi som är de besuttna. Det är vi som betraktar kidsen ur fågelperspektiv. Genom att vara lättstötta kväser vi framtiden och skapar små bleka kopior av oss själva. Vi hamnar i en nedåtgående, inavlad spiral där konformiteten sätter standarden både för medarbetare och jobb. Då är vi illa ute. Kanske är vi redan där, för det finns inte så många som tycker att svensk reklam gått framåt på sistone.

Alla som var på Guldägget i år fick uppleva hyllningen av svensk reklams kanske viktigaste person genom tiderna, Leon Nordin. De flesta uppfattade säkert också de rätt bitska kommentarer om reklamen Leon slängde ur sig på löpande band uppe på scen. Han bevisade inte bara att ryktet om honom själv som en okänslig sanningssägare var sant, utan att han fortfarande säger vad han tycker. Och tycker så förbannat.
Han påminner starkt om en annan grand old man, Georg Lois, amerikansk reklam-stjärn-ad på Madison Avenue från 50-talet och framåt (på Doyle, Dane, Bernbach och Papert, Koenig, Lois). I denna intervju skräder han inte orden, språket är gatans och åsikterna lika heta som när det begav sig. Läs den, läs den igen och fundera på vad du faktiskt kan göra i branschen.

————

Upprinnelsen till Kontaktmannens inlägg är en kommentar till en tidigare postning, där Kontaktmannen i ganska förvirrande ordalag hyllar ett grepp och dissar dess genomförande. Det handlar om en inbjudan utskickad av avgångsstudenter på en reklamskola av något slag (KY?).

Personligen tycker jag det är ett jäkla fjantande att klaga på genomförandet och avsaknad av finess. ‘Jag klarar kritiken, men det kan göras snyggare.’ Well, hade det gjorts snyggare, hade det inte bloggats om (som även Kontaktmannen noterar). Hade det gjorts snyggare hade ingen brytt sig.

Det studenterna, Lois och Nordin delar, är att de alla börjar utan reklamutbildning och / eller verkliga kunskaper om reklam och -branschen. Det tror jag kan vara en viktig nyckel i skapandet av nyskapande reklam.

Så, istället för att dissa studenternas genomförande, härma dem.