Archive for the ‘Tyckt och tänkt’ Category
Häromdagen skrev jag om bloggarnas möjlighet att konkurrera ut etablerade medier i nyhetsrapporteringen.
I väntan på John Blund insåg jag att det finns ett viktigt krav som måste uppfyllas för att det ska kunna hända.
Kravet: bloggarna måste leta fram egna nyheter. I dag är bloggarna mest en kommenterande källa, där nyheter diskuteras, vänds och vrids på och ibland kompletteras eller vederläggs. Bra det, men det räcker inte. Minskar mediernas ekonomier (en effekt av ökad bloggbetydelse), måste någon annan gå direkt till källan. Det kräver tid och resurser (typ egen förmögenhet).
Detta talar för att en lokalblogg skulle kunna ersätta en lokaltidning, förutsatt att det går att få ekonomi i det. Och varför skulle det inte gå att få det?
Dessa bloggar finns undantagsvis i dag (som hittar egna nyheter, inte som ersätter lokaltidningen), oftast sådana som kan kallas magasinsbloggar (modebloggar, prylbloggar mm). Genom aktiv spaning och ibland tillskickade produkter kan bloggaren berätta om nyheter för sina läsare.
Inom politiken eller samhällsnyheter är det värre (rätta mig om jag har fel). Här krävs ett aktivt jobb av annan magnitud för att vaska fram nyheter (hur många bloggare prenumererar på kommunens diarier?).
I dag är bloggsfären mycket en självrefererande värld, där bloggare kommenterar varandra, ibland i långa kedjor. Det är i och för sig bra, men inte tillräckligt.
Vad tror du: har bloggarna möjlighet att faktiskt konkurrera med etablerade medier inom nyhetsrapportering? Vilka vinster och risker finns i så fall med det?
Uppdaterat: Same same but different skriver om Bison som intervjuat Stina Honkamaa m. fl. för sin egen blogg. Det är lite detta jag menar ovan. En artikel som skulle platsa i ett magasin eller en affärsbilaga.
Observera hur jag hänvisar till två andra bloggar, den som stog för nyheten och själva nyheten …
Har du börjat bli lite för bekväm i ditt yrke som reklamare eller designer? Gör du det lite enkelt för dig själv?
Kanske har du stagnerat, eller befinner dig i riskzonen för att göra det. Svaret hittar du nedan: passar någon av dessa in på dig, se upp, passar flera in, tänk om!
1. Du rättar ord
Mår du dåligt om någon använder fel ord för saker och ting? Rättar du dem om de säger ”copy” istället för ”copywriter”, ”överryckare” istället för ”dårrad”, ”radavstånd” istället för ”kägel”?
Slappna av. Språklig förändring tyder på intellektuell dynamik. Ett statiskt språk på en statisk hjärna. Det är inte farligt med nya ord – eller novismer, som det heter.
2. Det räcker med tre typsnitt
Designer som har hållit på ett tag, nöjer sig ofta med två-tre typsnitt. ”Jag kan de här snitten och de gör sitt jobb”. Sant och relevant, javisst. Men ack, så torftigt!
Ja, det tar tid att lära sig använda ett typsnitt på bästa sätt, för att inte tala om att hitta det. Men typsnitt talar, oavsett vad Hulken Hultenheim tycker, och inte bara kan, utan bör användas för att formulera det totala intrycket. Det kan kännas skrämmande, men våga, våga …
3. Alla dina förebilder är döda
Paul Rand. Alexei Brodovich. Herbert Bayer, Alan Fletcher, David Ogilvy och Bill Bernbach. Fantastiska yrkesmän. Fantastiska förebilder.
Och väldigt döda. Inget ont om dem, men det finns faktiskt nu levande personer som är lika inspirerande som de. Vet du inte vilka de är, ta reda på det.
4. Du har inga förebilder
Den som inte har några förebilder, har inga mål. Den som inte har några mål, har stannat.
Det minskar inte ditt eget värde om du står för att du har förebilder – tvärt om. Det är inte fel att vilja bli lika duktig som någon annan. Har du inga förebilder innebär det att du använder dig själv som standard. Narcissist.
5. ”Reklam var bättre förr”
Nej, reklam var inte alls bättre förr! Den reklam som har överlevt till idag, var bäst förr. Är fortfarande bra, men kom igen: det görs mycket bra reklam idag också. Och om detta inte skulle vara fallet, är det upp till dig att ändra på det.
6. Du skiljer på reklam- och webbyråer
Kommer du ihåg 1990-talet? När en ”webbyrå” var ett sånt där företag där man knackade html mellan baden i von Anka-valvet och besöken i kontorets egen biograf / nattklubb / arkadspelshåla?
Har du insett att ”webbyråerna” har vuxit upp i dag, är lika proffsiga som vilken annan kommunikationsbyrå som helst och inte lyssnar till namnet ”webbyrå” längre? Inte? Well, nu vet du. Det heter ”digital byrå”, eller helt enkelt reklambyrå. Samtidigt som traditionella reklam- och designbyråer sakta börjar bygga upp sina digitala kompetenser, har de digitala byråerna blivit ett naturligt alternativ till de traditionella. Kanske kan du till och med hoppas på att få ett jobb av dem, om de vill ha något tryckt?
7. ”Kreativitet” är din Unique selling point
Lockades du till kommunikationsbranschen för att du är så kreativ? För att du alltid kan producera en konstig idé? För att du tänker så annorlunda?
Okej, det är ett skäl så gott som något. Bättre skäl är dock att du älskar att sälja, att du instinktivt vet hur du fångar någons intresse, att du vill göra saker / produkter lättare att använda, att du vill rädda världen – eller liknande. För – här kanske du bör ta ett stadigt tag i bordskanten – kreativitet är inte få förunnat. Det är faktiskt en universell, mänsklig egenskap. En egenskap som tagit oss från grottstadiet till dagens samhälle.
Men en sak kan du vara säker på. Den som vet mest, har ofta störst möjligheter att förändra något. Så nästa gång du säljer in dig, håll tyst om kreativiteten och berätta hur duktig du är på att göra research. Och att förmedla din kunskap till målgruppen.
8. Du släpar dig till jobbet / längtar hem från jobbet
Detta är inte ett specifikt problem för reklam- och designbranschen. Alla gillar inte sitt jobb, och alla jobb går inte att gilla. Men i just denna bransch är det viktigt att du faktiskt gillar ditt jobb. Det är ett krävande jobb. Du måste vilja tänka på det mer än någon timme före och efter lunch.
Är jobbet ointressant, skaffa ett annat. Det blir nämligen inte bättre imorgon.
9. Får du berätta om
Vad har jag missat? Vilka tecken på stagnation saknar du? Berätta!
I början var jag bloggvän. Det var innan det hette blogg, visserligen, men bloggens format är ju inte nytt. En av de tidigaste bloggarna jag regelbundet läste var Designobserver, det gick så långt att den fick inspirera till designen för den redaktionsblogg jag startade 2004. Det var en lite dagbok, ungefär som MacWorlds redaktionsblogg, som led av att varje inlägg fick handkodas. När jag gick på pappaledighet, dog den också.
Någonstans där 2005 kom bloggandet igång på allvar i Sverige. Plötsligt skulle ”alla” medier ha sina egna bloggare. Det var nu jag blev bloggfiende. Resonemanget var att ”när medierna hakar på ett fenomen, då är det snart dött”. Jag trodde att bloggen skulle bli ett Facebook: upp som en sol och så vidare.
Mediebloggandet störde på flera sätt, men framförallt tyckte jag då (och tycker fortfarande) att de flesta etablerade medier inte fattar vad bloggen har, som de etablerade medierna saknar.
Det är fyra viktiga punkter:
– snabbhet
– insatt / kunnig
– personlig / synlig avsändare, vilket ger attityd, tendens (subjektiv), trovärdighet (det finns någon bakom orden)
– möjlighet till dialog
Det är dessa fyra faktorer som gör bloggen intressant att läsa: finns inte åtminstone två av dem, blir det en ointressant blogg.
Det ironiska i det hela är att detta var något pressen var i sina unga år, sent 1800-tal och till typ mitten av 1900-talet.
Skribenterna var ofta subjektiva. Reportrarna fanns ute bland dem de skrev om, kanske lite för ofta på barer dock. Det fanns en stark chefredaktör eller grundare som hade tydliga, synliga värderingar (tänk Aftonbladets Hierta, Expressens Carl-Adam Nycop, Göteborgs Handels- och sjöfartstidnings Torgny Segerstedt till exempel).
Sedan kom förändringen. Journalisterna skulle bli objektiva. Sedan skulle de bli färre. I dag är de flesta chefredaktörer osynliga. Bredare bevakningsområden leder till grundare kunskaper. Etcetera.
Så kommer bloggen. Äntligen, här är det någon med koll som tycker någonting! Eller någon som törs vara öppen och blotta sig (livsfarligt idag, naturligtvis) i en dagbok!
Klart att det frestar. Åsikter och berättelser om människor har alltid fascinerat människor.
Så, vad gör etablerade medier? Startar bloggar.
Vad borde de ha gjort? Ändrat sitt redaktionella tänk. Tvingat reportrarna ut från redaktionen oftare. Låtit chefredaktören ta plats och ta bladet från tungan.
Däremot är jag ambivalent inför subjektiviteten, men kanske även det.
Jag fick fel. Bloggandet lever och frodas, i dag mer än någonsin tidigare.
Men istället för att media dödar bloggen, har jag på allvar insett att det blir tvärt om.
I morgon kommer alla att vara sina egna chefredaktörer. Av den ”gamla stammen”. Trovärdigheten i en blogg kan vara lika hög som i en dagstidning eller etermedia. Bloggar som Blondinbella eller Politikerbloggen har absolut potential att ersätta etablerade medier inom sina respektive områden. Kanske behövs en redaktion för att klara det, men varför inte?
Det känns otroligt mossigt att säga detta. Men det är en insikt som slog mig just igår. Det kommer att hända. Och mycket mer dramatiskt än vi ofta snackar om. Varför SvD? Varför Aftonbladet.se?
Frågor om pengar etc är naturligtvis viktiga, likaså om demokratiska frågor och annat. Men det är frågor som läsarna måste väcka och ta ställning till. Inte journalister och politiker i slutna rum.
Okej, kalla mig mossig. Säg emot. Men om du läst såhär långt, måste du väl tycka nåt ändå?
Jobbar just nu med en artikel om den visuella identiteten för OS i Kina. Dessutom tittar jag på tidigare spels identiteter, på logotyper (emblem), piktogram och affischer i första hand.
Det är riktigt intressant att se hur de har utvecklats genom åren, framförallt på piktogramsidan men även logotyperna. Piktogrammen började användas vid OS i Tokyo 1964 och har sedan varit med i alla spel sedan dess. Trots det tycker jag att ingen hittills överträffat de japanska piktogrammen. De är tydliga, dynamiska och begränsar sig till minsta betydelseskiljande enhet, dvs de visar inte delar av kroppen som inte tillför information. Tyngdlyftarens ben är inte med, till exempel, det räcker att se skivstången på uppsträckta armar för att förstå.
Det är också min främsta kritik mot Otl Aichers hyllade piktogram för München-OS ’72. Visst är de fina, systematiska à là tysk perfektion, men det är också de de lider av: de tar inte hänsyn till vad som ska sägas, de följer ett system helt slaviskt.
Därefter har det i mångt och mycket gått utför, åtminstone på sommarsidan som jag tittat mest på. De flesta är bra, men få lysande. Piktogrammen för vinter-OS varierar på sitt sätt mer och där finns i mina ögon fler starka karaktärer, från Lake Placid via Lillehammer och Nagano (vassa!) till Torino som tänkt ganska nytt.
Vad säger trenden? Det finns faktiskt en trend som går ut på att informationssyftet mer och mer underordnas viljan att infoga piktogrammen i den allmänna identiteten. Inte bara logotypen och affischen ska prata värdnation, även piktogrammen får den rollen i stegvis högre utsträckning. Ofta blir klarheten lidande.
Kinas piktogram tycker jag trots det klarar sig med hedern i behåll. De är tydliga och synliga, trots att de samspelar med logotypen. Mindre lyckade är Sydney 2000 och Barcelona ’92 (som dock har mycket rörelse i sig).
Vad tycker du själv?
Vill du se piktogram, affischer med mera, besök
detta olympiska museum.
Vill du titta bara på piktogram,
besök denna ryska bildsida.
Det officiella olympiska museet är helt värdelöst ur detta perspektiv, tyvärr.
PS. En intressant anekdot: piktogrammen för OS i Mexiko ’68, med Lance Wymans enastående logotyp och identitet, är faktiskt de sämsta i historien. Se själv på länk ovan.
Senaste kommentarer
Lars Carlén om Skolstart artofwork om Skolstart Ulrika Good om Skolstart kontaktmannen om Skolstart kontaktmannen om Sista jobbet 
Bloggar som länkar hit- Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
Art of Work 