Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Redirect

Jag bloggar numera på Pers värld.

Välkommen dit.

Annonser

Skolstart

Sista dagen på semestern. Imorgon börjar jag nytt jobb på Resumé som reklamreporter: uppdraget blir att ha koll på den kreativa sidan av reklam, är det sagt. Det ekonomiska och businessträliga hamnar utanför huvudfokus, om det nu är möjligt när det handlar om reklam. Det kommer att bli förbannat intressant, givande och förhoppningsvis spännande. Mer än så vet jag egentligen inte.

Men det har varit en lång sommar. Jag har varit så bortkopplad från nätet att jag inte kan minnas sist jag läste mejl så sällan. Kanske 1997 eller så, när den enda sommartillgängliga datorn var en gammal (cirka 1990) mac med 28.8-modem, och sommarjobbet var på fiskbutik.

När jag nu sakta men säkert vågat mig tillbaka ut i den binära världen har jag snabbt kunnat konstatera att jag varit mer bortkopplad än de flesta. Framförallt syns det i rss-läsarfilen över bloggar: bland mina feeds är det få med färre än 10 inlägg de senaste månaderna.

Hittills har jag inte läst ikapp, men lovande läsning har jag hittat hos
kontaktmannen
pleasecopyme
As good as it gets
Deep edition

… äh va fan, det här tar ju evigheter. Och jag har 14 minuter kvar av tiden på den här biblioteksdatorn.

 

Nåväl, nytt jobb imorgon alltså. Kanske lite klarare i huvet framöver.

Vad som kommer att hända med den här bloggen vet jag inte just nu. Jag kommer att blogga på Resumé, så om AoW blir kvar får den handla om annat än reklam, medier och kommunikation. Mer om detta inom kort.

Nu ska jag läsa lite bloggar.

Ja, precis så känns det: att protestera mot FRA-lagen är som att stå på månen och ropa hjälp. Helt meningslöst.

Men för sakens skull: jag är emot, och kommer bara att rösta i nästa riksdagsval om det finns någon politiker i ett godtagbart parti som röstar nej i nästa vecka. Stat vs. demokrati = 1-0, tippar jag.

Många har bloggat om FRA-lagen, de säger det bättre än jag skulle göra, så läs hos dem.

Är det inte också ironiskt att denna lag kommer till i ett läge då Sverigedemokraterna går framåt i varje val? Då dessa misstänkt inte helt genomdemokratiska herrar har chans att landa i nästa riksdag?

Och i ett läge då anti-terror-lagar världen över har lett bland annat till att svenska medborgare fått sina tillgångar frysta på banken av svenska staten, då utländsk makt hämtat människor på Bromma för att flyga dem till Egypten (och Gud vet var mer)?

Lagen kommer, om jag fattat allt rätt, innebära att all min trafik till denna sajt kommer att övervakas, samma sak gäller mitt gmail-konto. Kanske även Jaiku? Det värsta är kanske att jag inte alls har en aning om vilka servrar som står i Sverige och vilka som står utomlands, så jag kan omedvetet skicka trafik över gränsen, även om jag skickar den till ett svenskt företags server.

Kul. Tack.

Hjälp!


———–

Tack för bra FRA-läsning, Deep.edition

I början var jag bloggvän. Det var innan det hette blogg, visserligen, men bloggens format är ju inte nytt. En av de tidigaste bloggarna jag regelbundet läste var Designobserver, det gick så långt att den fick inspirera till designen för den redaktionsblogg jag startade 2004. Det var en lite dagbok, ungefär som MacWorlds redaktionsblogg, som led av att varje inlägg fick handkodas. När jag gick på pappaledighet, dog den också.

Någonstans där 2005 kom bloggandet igång på allvar i Sverige. Plötsligt skulle ”alla” medier ha sina egna bloggare. Det var nu jag blev bloggfiende. Resonemanget var att ”när medierna hakar på ett fenomen, då är det snart dött”. Jag trodde att bloggen skulle bli ett Facebook: upp som en sol och så vidare.

Mediebloggandet störde på flera sätt, men framförallt tyckte jag då (och tycker fortfarande) att de flesta etablerade medier inte fattar vad bloggen har, som de etablerade medierna saknar.

Det är fyra viktiga punkter:
– snabbhet
– insatt / kunnig
– personlig / synlig avsändare, vilket ger attityd, tendens (subjektiv), trovärdighet (det finns någon bakom orden)
– möjlighet till dialog

Det är dessa fyra faktorer som gör bloggen intressant att läsa: finns inte åtminstone två av dem, blir det en ointressant blogg.

Det ironiska i det hela är att detta var något pressen var i sina unga år, sent 1800-tal och till typ mitten av 1900-talet.

Skribenterna var ofta subjektiva. Reportrarna fanns ute bland dem de skrev om, kanske lite för ofta på barer dock. Det fanns en stark chefredaktör eller grundare som hade tydliga, synliga värderingar (tänk Aftonbladets Hierta, Expressens Carl-Adam Nycop, Göteborgs Handels- och sjöfartstidnings Torgny Segerstedt till exempel).

Sedan kom förändringen. Journalisterna skulle bli objektiva. Sedan skulle de bli färre. I dag är de flesta chefredaktörer osynliga. Bredare bevakningsområden leder till grundare kunskaper. Etcetera.

Så kommer bloggen. Äntligen, här är det någon med koll som tycker någonting! Eller någon som törs vara öppen och blotta sig (livsfarligt idag, naturligtvis) i en dagbok!

Klart att det frestar. Åsikter och berättelser om människor har alltid fascinerat människor.

Så, vad gör etablerade medier? Startar bloggar.
Vad borde de ha gjort? Ändrat sitt redaktionella tänk. Tvingat reportrarna ut från redaktionen oftare. Låtit chefredaktören ta plats och ta bladet från tungan.
Däremot är jag ambivalent inför subjektiviteten, men kanske även det.

Jag fick fel. Bloggandet lever och frodas, i dag mer än någonsin tidigare.
Men istället för att media dödar bloggen, har jag på allvar insett att det blir tvärt om.

I morgon kommer alla att vara sina egna chefredaktörer. Av den ”gamla stammen”. Trovärdigheten i en blogg kan vara lika hög som i en dagstidning eller etermedia. Bloggar som Blondinbella eller Politikerbloggen har absolut potential att ersätta etablerade medier inom sina respektive områden. Kanske behövs en redaktion för att klara det, men varför inte?

Det känns otroligt mossigt att säga detta. Men det är en insikt som slog mig just igår. Det kommer att hända. Och mycket mer dramatiskt än vi ofta snackar om. Varför SvD? Varför Aftonbladet.se?

Frågor om pengar etc är naturligtvis viktiga, likaså om demokratiska frågor och annat. Men det är frågor som läsarna måste väcka och ta ställning till. Inte journalister och politiker i slutna rum.

Okej, kalla mig mossig. Säg emot. Men om du läst såhär långt, måste du väl tycka nåt ändå?

Ursprungligen publicerad 16 april 2008

På bloggen Kontaktmannen finns just nu ett inlägg om arbetstider. I inlägget konstateras att det är legio i reklambranschen att jobba övertid i mängder. Men att de på den egna byrån inte alls gör det, och trots det växer och mår finfint.

Det senaste året har jag ägnat mycket tid åt att fundera över sådant som arbetstid, effektivitet, arbetsro, kreativitet och annat. Under två år dessförinnan jobbade jag i snitt mellan 12 och 14 timmar om dagen sju dagar i veckan, resten av den vakna tiden ”umgicks” jag mer eller mindre med två mycket små döttrar.

Jag hade superkul! Kunde sitta och skriva till 4-5 på morgonen, sedan vara på jobbet mellan 8 och 9 någongång. Helgen var ett rätt ovälkommet avbrott som jag helst bortsåg ifrån, såvida det inte var något släkt-likt inplanerat.
Jag tyckte det var otroligt roligt att planera för event, aktiviteter, utveckling av tidningen, artiklar och allt annat inblandat.

Så höll jag på i två år. Sedan började det bli lite uppförsbacke. Vissa dagar blev jag sittande och zappade mellan mejlen (två svar iväg), infosidor på webben (Resumé, DM, Bold.se, Typophile, Designobserver, egna sajten … ), ringde nåt samtal, skrev en webbnotis … I slutet av dagen kändes det ofta som om jag uppnåt – ingenting.

Jag började så smått fundera på om jag hade ett rimligt arbetstempo. Jag är av naturen väldigt binär, antingen
är jag på eller så är jag av. Nu hade jag varit på i två år, men kände att jag började slira. Det var inte längre lika kul att gå till jobbet på morgonen. Frukostmackan från 7-11 började smaka mer papper än vanligt. Det började bli svårt att komma på bra lösningar på problem, idéer till utveckling, intressanta ämnen att skriva om – grenar som tidigare hört till mina absoluta styrkor.

Jag insåg att jag inte längre orkade hålla den nivå och kvalitet i arbetet som jag ville. Vilket var superjobbigt.

När jag sedan lämnade jag posten som chefredaktör för tidningen i höstas, var det som om luften helt gick ur. Plötsligt hann sena nätter, helg- och semesterjobb ikapp. Jag blev helt lamslagen, hade ingen arbetslust eller förmåga över huvud taget. Jag skötte mitt jobb, visst, men utan någon verklig glädje eller tillfredsställelse.
Jag insåg att jag varit på väg in i väggen, men stoppat i tid.

Nu har jag under några månader sakta fyllt på med energi. Det har varit en lärorik tid. Jag har dragit ett antal slutsatser, och även om de är personliga, tror jag att de är ganska generella. Här är några av dem.

1. Det måste finnas arbetstoppar. Och arbetsdalar.
I arbetstoppar känner man att man lever, man har kul och presterar många gånger de bästa resultaten.
Men en arbetstopp karaktäriseras av att det finns en dal på varje sida – annars är det ingen topp. I dag tror jag att arbetstoppar många gånger snarare är bulor i ett normalhögt tempo.
För att vi ska kunna prestera så bra i topparna, är det nödvändigt att de föregås av och följs av dalar. Riktiga dalar, där vi kan ta en sextimmarsdag, slinka förbi biblioteket eller ta en långlunch.

2. Allt annat än jobb
Det är underbart att jobba med något som verkligen intresserar en. ”Jag vill jobba med min hobby”, tänkte jag själv. Och så blev det.
Det är positivt om du är intresserad av ditt jobb, men det kräver att du skaffar andra hobbies. När du jobbar mycket, är risken stor att du hamnar i en bubbla av jobb. Du tänker jobbrelaterat, drömmer jobbrelaterat. Tar alla chanser du kan att ta in information med koppling till jobbet (genom att till exempel läsa branschpress på fritiden).
Men generellt och i kommunikationsbranschen i synnerhet är det viktigt att se annat. Att hänga med i nyhetsflödet. Att ha en hobby. Umgås med folk utan koppling till ens jobb på fritiden. Gör du det, samlar du hela tiden information och kunskap som både utvecklar
dig som människa och som yrkesperson.

3. Dröm
När jag jobbade som mest hade jag visioner, idéer och drömmar för hur tidningen skulle utvecklas. För min egen del och för min familjs del var det värre. Med lite tur hade jag någongång en idé om vad vi skulle kunna göra till helgen, men knappast något långsiktigt.
Att ha drömmar om sitt eget liv, utanför jobbet, tror jag är en mycket viktig del för att må bra. Så dröm, stort och smått. Det är också ett liv.

4. Koppla ner, koppla bort
Det är väldigt individuellt, men dagens arbetsmiljö är till
bristningsgränsen fylld med input. Mejl, webb, telefon, kollegor etc innebär visserligen en del nödvändig information, men oftast irriterande avbrott. För varje påstående eller fråga du ställs inför, måste du fatta ett eller flera beslut.
Jag siktar idag på att hinna med tre viktiga uppgifter per dag, uppgifter som jag försöker utse dagen före. Ibland funkar det, ibland inte.
Jag tror att många med mig skulle må bra av att få e-posten levererad två gånger per dag. Att inte ha ständigt tillgång till internet. Att kunna stänga av omgivningen vissa stunder för att kunna fokusera på mina egna uppgifter.

5. Glöm inte bort jobbet
Det är kul att jobba. Självklart hjälper man kollegor. Att sitta och spåna över möjligheter är supertrevligt. Det är viktigt att hålla en bra nivå i alla kanaler.
Javisst är det så. Men många gånger innebär det att
du glömmer bort ditt eget arbete. Själv satt jag ofta och skrev artiklar kvällar och nätter, efter att ha lagt dagen på möten, bollplankande och annat.
Glöm alltså inte bort att planera in tid för dina egna arbetsuppgifter. Lär dig att ibland säga ”visst, jag är
med, men vi får ta det när jag är klar med detta”.
Bara för att det är möjligt att alltid vara tillgänglig, måste du inte vara det.

Fem viktiga punkter för mig. Kanske banala, kanske välkända sedan tidigare, kanske nåt annat.

Vad säger du själv: kräver bra, kreativa resultat massor med övertidsjobb? Är det antalet timmar som ger resultat? Är det ok att inte läsa mejl när de kommer?