Posts Tagged ‘källskydd’

Det har varit en tung vår i journalistiken, på två olika sätt.

1. Till att börja med: alla rapporter om galna våldsmän i allmänhet och våld mot barn i synnerhet. Kärnan i mediedramaturgin kan sannolikt spåras till brittiska Madeleine som försvann i Portugal redan för ett år sedan, ett fall vars turer återkom många gånger under hösten.

Sedan, i mars, mördas två barn och deras mamma skadas svårt, i Arboga. Det får stor uppmärksamhet, men då mamman är medvetslös under lång tid, faktauppgifterna ganska få (dvs polisen läcker inte) och en misstänkt mördare snabbt hittas i Tyskland, så är rapporteringen rak och relativt balanserad. Vidden av att två barn mördas med kniv är trots det ofattbar, för den som tänker till.

Det stora nationella startskottet blir istället tioåriga Englas försvinnande. Engla försvann den 5 april, den 13 april hittades kroppen sedan misstänkte mördaren Anders Eklund erkänt och visat var han gömt den.
Sökandet efter Engla blev en följetong i medierna, om det var allmänheten eller medierna som var mest berörd har diskuterats men jag tror att väldigt många kände väldigt starkt för detta fall. Ingen visste om Engla levde eller var död, därför hoppades många innerligt att hon skulle återfinnas levande. När det visade sig att hon dräpts blev det ett tufft slag för många – jag tror att många föräldrar kände starkt för Engla och hennes familj, oavsett om det fanns direkta band eller ej. Jag gör det.
Efterspelet var egentligen helt absurt, med tv-sändning och debatt om den.

Efter Engla har liknande fall – dock utan dödlig utgång – rapporterats flera gånger, framförallt i kvällspressen. Tyvärr kan jag inte länka, helt omöjligt att hitta artiklarna utan exakta sökord, men det är i allafall min upplevelse att det varit många rapporter i spåren av Engla.

För mig har det inneburit en tung vår. Antingen blommar galningarna fritt nu, eller så har medierna gjort allt för att sälja Engla-upplagor. Jag får kvälls-de-press-ion.

2. Men allvarligare än min generella melankoli gödslad av missådsrubriker om barn (ursäkta en förälder, det blir så), är ändå vad jag ser som ett genomslag för en journalistkår i gungning.

Även här finns en förhistoria. Det finns många möjliga frön, men uppmärksamheten kring min gamle lärare Trond Sefastssons eventuella ihopblandning av rollerna journalist och jurist hade en tyngd större än många tidigare turer kring grävande journalisters etik.

Sedan hade TV4s reporter Anders Pihlblad ett finstämt möte med Ulrika Schenström på krogen, något som i mina ögon borde ha varit lite mer kännbart för Pihlblad än det blev i medierna: Schenström hamnade i skottgluggen med rätta, men Pihlblads taktik för att skaffa sig bra källor var lite i det magstarkaste laget.

Den senaste månaden har det dock helt gått över styr. Först avslöjas att Norra Skånes redaktionschef och ansvarige utgivare Mimmi Karlsson-Bernfalk brutit mot källskyddet. Det verkar dock inte beröra henne: i Resumé försvarar hon beslutet att namnge källan. Läs det gärna, det är verkligen uppåt väggarna, men det bästa är

Att Nils-Eric Hennix har påtalat tystnadspliktsbrottet beskriver hon som ‘ett sublimt sätt att försöka komma åt journalister och skrämma dem till tystnad’.”

Ja, sublimt är det verkligen: att påpeka en brottslig handling är typiskt extrema grupper över huvud taget.

Nyligen pekade TV4-reportern Emma Jidemyr ut en person som källa under en rättegång, eftersom hon inte ”uppfattade att det skulle vara ett problem” om hon namngav honom.

TV4 publicerade ett reportage med felaktigheter som direkt ledde till att kommunalrådet Erica Lejonroos avgick. Kanalen friades i rättegång och har varken bett om ursäkt för felaktigheterna eller på annat sätt försökt gottgöra sitt misstag.

Sammantaget: plötsligt sätter medierna, eller snarare journalisterna, själva hela grunden för sin praktik ur spel. Att kvällspressen (jag pratar nu nyhetsmedier, inte veckotidningar och andra sagotitlar) länge har hårddragit och spetsat till är vi vana vid, men de brukar i allafall ha koll på källskyddet.

De utpekade händelserna och personerna är knappast representativa för medierna i allmänhet, trots det kan jag inte komma undan känslan att medier och journalister plötsligt har hamnat under strecket – efter att länge ha legat åtminstone strax över. Källskyddet är det heligaste vi har, det vet eller bör varje journalist veta. Källskyddet är, tillsammans med tryckfriheten och eventuellt meddelarfriheten, grunden för att vi ska kunna bedriva vårt arbete på riktigt och verkligen kunna vara en garant för det öppna, fria, demokratiska samhället.

Den som inte kan vara trygg i att ens namn är dolt för alltid kommer att tveka att berätta saker som inte får berättas. Medier som fabricerar och inte kollar uppgifter ordentligt, medverkar till ett mer slutet samhälle där få vågar utsätta sig för granskning över huvud taget och undviker offentliga uppdrag, och de som trots allt gör det kommer att bygga starkare väggar mot journalister och allmänheten.

Det är dags för Sveriges journalister, medier och mediekonsumenter att reagera. Vilka medier vill vi ha? Vilka journalister vill vi ha? Leder den omättliga jakten på ”bad news” verkligen till ”good news”? Är detta verkligen bra journalistik?

Annonser